Jag önskade att folk bara kunde lämna mig ifred vid kaffemaskinen i personalköket första timman under jobbskiftet. Över ett år senare sitter jag i soffan med överanvända pyjamasbyxor samt en lös men hyfsat respektabel skjorta ifall jag behöver gå på ett Zoom-samtal med kollegor eller klienter. Jag har glömt hur det var att socialisera på jobbet och skulle nu göra i princip vad som helst för att kunna sitta på tunnelbanan sådär överdrivet tidigt på morgonen igen.
Jobba hemifrån verkade som världens lyx tills denna så kallade ”lyx” blev verklighet tack vare Coronaviruset. Vad gör man när ens vardagsrum blir ens nya kontor? Hur lämnar vi egentligen jobbet för dagen? Var jag än ser mig om i lägenheten så associerar jag nu mitt hem med konsultationssamtal, morgonmöten och quiz-kvällar. Nu börjar dagarna med mig bankandes på väggen medans jag försöker skrika åt grannen att borra i väggen klockan nio på morgonen gör mina viktiga samtal näst intill omöjliga.
Min katt Tiffany får ofta för sig att hoppa upp på datorn och trycka sitt ansikte mot kameran medans jag försöker förhandla min lön med chefen och min stol har gått sönder nästintill fyra gånger framför kameran. Två av dessa gånger fångades det på film. Lugnet jag kände från att stiga in genom ytterdörren i min georgianska byggnad är som bortblåst och jag undrar ofta hur andra separerar jobbsysslor från vardagen. Att jobba övertid har blivit en ny norm då jobbdatorn bara står där i hörnet och stirrar på mig varje dag. Det är ju så himla enkelt att bara slå på den och svara på ett par mejl under en ej händelserik söndag.
Jag insåg nyligen att det var den där långa promenaden längs parken mellan kontoret och tunnelbanan som brukade bryta upp de tunga jobbmolnen. Det var under de tjugo minuterna jag lyckades skaka av mig stressen och mentalt checka ut från alla mina uppgifter. Så kanske det är dags att börja stänga ner skärmen klockan fem och ta sig en joggrunda runt den lokala parken i hopp om att släppa på det nästintill maniska beteendet jobb hemifrån har skapat inom mig. En sak är då säker – när vi väl kan återgå till kontoret så kommer jag vara den som får folk att himla med ögonen vid kaffemaskinen.