Jasmine Said: ”Jag kunde inte ta åt mig av komplimanger

Redan som liten analyserade jag människors svagheter och styrkor runtom mig. Jag anpassade mig snabbt efter omgivningar och var duktig på att läsa mellan raderna.

Krönikören skriver om att tro på sig själv.

Krönikören skriver om att tro på sig själv.

Foto: Fotomontage

Krönika2021-02-18 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Jag trodde alltid det var mina noggranna observationer som ledde till vad jag vill prata om i denna krönika. Jag var nämligen också väldigt tävlingsinriktad och försökte alltid prestera till max. Denna vilja gjorde att jag syntes mycket som barn. 

Ena veckan var jag i tidningen från musiktävlingar och andra veckan var jag i tidningen för en bokklubb jag höll på stadsbiblioteket som fjortonåring. Jag skrev dikter som vann tävlingar runtom i landet, varav en ledde mig till galapremiär i Stockholm för en av Harry Potter filmerna. Jag minns när jag och min kompis satt mitt emot Weasley tvillingarna på efterfesten medan jag tänkte ”Jag förtjänar inte att vara här”.

 Jag styrde och ställde inom så många områden vilket ledde till att både familj och vänner hyllade mina ambitioner och talanger, konstant. Men ju mer de hyllade mig desto mer växte ett mörkt litet monster inom mig. Jag kunde inte ta åt mig av komplimanger för jag trodde mig veta något alla andra inte visste; att jag är en fasad. Jag är inte alls så bra som folk tror att jag är. Jag är överskattad. Det är bara en tidsfråga innan ridån faller ner och de ser mig för vad jag är. 

Varje vinst kom med rädsla och ingen framgång kunde njutas av. Vid den här punkten tror ni nog att jag kommer att berätta om vändpunkten som kom för längesedan, svaret på gåtan. Sanningen är att vändpunkten inte kom förrän tre veckor sedan. 

Min chef på mitt företag ringde mig och berättade att de bestämt sig för att befordra mig till en mycket högre roll, efter bara två år. Jag pressade fram ett leende och tackade medan paniken attackerade mig inombords. Genast tänkte jag att ett misstag måste ha skett. Jag ringde snabbt upp min vän och berättade om nyheten. Det dröjde inte länge innan hon nämnde Imposter Syndrome, det vill säga bedrägerisyndrom. Det är ett syndrom som bottnar i dålig självkänsla, något som får dig att tro att allt bra du åstadkommit beror på tur och inte på hårt arbete. Så många människor i dagens samhälle bär på dessa känslor i många år utan att problemet identifieras eller pratas om. 

Att skriva hundratals låtar tills du skapat låten som öppnar dörrar för dig är inte tur. Att plugga en presentation tills klockan två på natten för jobbet är naturligtvis ohälsosamt, men resultatet är inte tur. Jag förtjänar min framgång och det gör du också.