När jag steg av bussen på Skellefteå busstation slogs jag till av en surrealistisk känsla. Stan var full av människor utan masker, alla affärer var öppna och restaurangerna hade mer avslappnade regler än vad jag var van vid. För bara ett ögonblick kändes det som att hela mitt långa år i London under lockdown bara varit en utdragen mardröm.
Jag träffade på ansikten jag inte hade sett på flera år och snön som föll från himlen gav mig en hemmakänsla jag inte hade haft på väldigt länge. Det kändes underligt att finna lycka i såpass små vardagliga detaljer. Men trots lyckan jag befunnit mig i sedan jag återförenades med min familj i lilla Ånäset så går det inte att låtsas som att detta år inte hände.
Jag kan inte ignorera faktumet att majoriteten av året så har jag sett mer utav mina lägenhetsväggar än människor - såpass mycket att jag memorerat varenda liten spricka och ojämnhet i tapeterna. Jag kan inte glömma timmarna jag stod i kontrollerade köer för att ta mig in på mataffären - endast för att inse att nästan alla hyllor stod tomma. Jag kan inte radera gången jag var tvungen att förklara mig för polisen då de ansåg att jag suttit för länge med min bok i parken. ”GO HOME!” skrek de i megafoner och hemma stannade vi alla, även när det var 35 grader utomhus och fläktarna hade sålt slut över hela landet. Mest av allt så kan jag inte skaka av mig saknaden av min familj. Även nu när vi alla är under samma tak igen så känns det nästan för bra för att vara sant.
Jag önskar att jag kunde säga till er alla att år 2020 bara varit en hemsk dröm och allt kommer gå tillbaka till det normala när vi vänder blad och stiger in i år 2021 - men sanningen är att vare sig vi vill tänka på det eller inte så har detta år skakat om oss, väckt upp oss och fått oss att inse mer än någonsin vad som betyder mest här i världen. Mitt i ett snöbollskrig med mina småsyskon så bestämde jag mitt nyårslöfte - aldrig skall jag ta dem för givet igen. Jag kommer åka hem varje gång möjligheten finns där, allt annat hör hemma i baksätet. Låt oss fokusera på värmen och gemenskapen som kändes frånvarande detta år av uppenbara skäl. Låt oss värna om det vi tog för givet nu, även simpla saker som att kunna sitta i parken och läsa en bok.