Han tittar redan på mig medan det drar i hans vänstra mungipa. I vanliga fall lever vi för helgerna men sedan karantänen blev obligatorisk i Storbritannien så har vi varit som ihopklistrade.
I vanliga fall brukar våra helger vara fullspäckade av aktiviteter. Men nu har vi möjligheten att göra de där vardagsgrejerna vi i vanliga fall inte har tid med då vi båda har såpass krävande jobb.
Jag låter honom laga både lunch och middag då han älskar att experimentera med nya rätter, men inte utan att störa honom med kramar och pussar i nacken. Han påpekar hur attraktiv jag är när jag koncentrerar mig på mina uppgifter från jobbet som görs vid köksbordet – ett habitat han ej sett mig i förut.
Under lunchtimmen promenerar vi de 30 minuterna som regeringen tillåter per dag, hand i hand. Han har inte kunnat gå till frisören på nästan två månader och solen har börjat bleka hans utväxta hår och min hud är friskare och lenare än någonsin efter minimal förbrukning av smink.
Stressen vi båda vanligtvis känner dagligen har bytts ut mot en form av inre frid. Livet har saktat ner. Världen har saktat ner. Jag promenerar inte lika snabbt längre, för nu har jag tid att se mig omkring.
Han pekar på en fågel i skyn och förklarar hur hans morfar lärde honom allt han vet om olika fågelarter. Det slår mig hur mycket jag inte vet om mannen jag älskar. Men vi har tid att prata nu. Varje dag lär jag honom ett nytt ord på svenska och skakar mitt huvud åt de löjliga orden han väljer att komma ihåg istället för de användbara.
Vi retar gallfeber på varandra då och då men inser snabbt att vi inte borde ta tiden vi har tillsammans för givet. Världen kommer att återgå till det normala och helt plötsligt så kommer vi vara tillbaka på våra enskilda kontor igen.
Världen står i kaos men jag har allt jag behöver i mina armar när alarmet ringer så sent som nio på morgonen. En barnalik energi har återvänt till oss under karantänen. Han kittlar mig till de hot som slipper ut ur min mun får honom att springa iväg och gömma sig. Jag studsar runt i mataffären och stannar framför vinet. ”Två flaskor?” föreslår han. ”Tre”, rättar jag.
Varje fredagskväll skålar vi framför Skype med våra arbetskollegor och precis som efter en natt på klubben bär han en sussande Jasmine till sängen och stoppar om mig. Jag tänker på frågan ”Vem hade du tagit med dig till en öde ö?”
Gatorna är ödelagda, huset är våran ö och jag väljer honom.