Vi lider igenom de kalla vindarna för att ta oss till sommaren likt de långa timmarna på jobbet som tillslut leder oss till helg. Jag har dock det senaste året börjat vara lite mer ärlig med mig själv. Medans andra tänker på strand, glittrande sjöar och glass på bryggan så tänker jag på svettiga bussturer, en sol som vägrar gå ner och en ständig press på att se vältränad ut då det inte går att gömma sig i huvudtröjor när det blir varmt.
Även aptiten lämnar mig under denna säsong. När hösten började krypa sig in i år och morgonluften började kännas härligt frostig igen så dröjde det inte länge innan jag kunde se klagomålen på sociala medier. Nostalgiska bilder från juni och juli överallt.
Jag började väldigt öppet prata om hur skönt det är att sommaren äntligen är över. Nu kan jag sitta på kontoret och titta ut på den gråa himmelen samt tänka "nä, jag missar nog inget spännande av att sitta här idag". Det visade sig snabbt att jag inte är den enda som föredrar kallare säsonger.
Vi är tydligen en hel del som föredrar doftljus och varm choklad framför Netflix istället för vin på uteserveringen. Visst njuter jag av mina semestrar i spännande olika länder men dessa semestrar varar max två veckor åt gången. Väl tillbaka på kontoret kastar sommaren ut mitt fokus. När det är fint och varmt ute så blir varje dag en fredag och detta kommer inte utan ångest och vad vi kallar FOMO (fear of missing out).
Under hösten saktar allt ner istället mot ett lugnt tempo som fungerar bättre för många. Jag får personligen mer gjort både på jobbet och utanför jobbet. Det finns verkligen två olika typer av människor. Den första typen älskar sena kvällspromenader under solen längs Skellefteälven medans den andra typen väntar tills solen dansar över horisonten med endast tillräckligt mycket ljus kvar så man kan se de rödgula löven som färgar hela skogen.
Restauranger och monument lyses upp med led lampor medan stadens alla fönster kastar färgglada sken över vattnet. Majoriteten av befolkningen har nog redan börjat längta efter nästa vårdagjämning, men själv så behåller jag ett litet leende på läpparna varje morgon i bussen där jag kan använda min tjocka halsduk som kudde mot fönstret innan mina ögon slocknar.