Mitt i Europas hjärta händer det som ingen i västvärlden trodde var möjligt. Med massiva bombattacker och en fullskalig invasion av ett broderland visar Ondskan upp sitt allra fulaste ansikte. I varje nyhetssändning ser vi bilder av människor som utan förvarning förlorat allt.
Jag har drabbats av en viss vana av att se sönderbombade hus, men bilder på barns skräckslagna ögon går det inte att värja sig emot.
Det rikt förekommande modeordet ”narrativ” är en påhittad berättelse om komplikationer och lösningar. Med andra ord, en ondsint person som diktar ihop en lögnaktig historia om att européer i själva verket är nazister och att enda lösningen är en ”militär operation”. Det är exakt det narrativ som det ryska folket påtvingas i alla regimstyrda medier. På stora affischer visas bilder av påstådda västerländska nazister. Inte ens våra internationellt mest kända svenskar, Astrid Lindgren och Ingmar Bergman går fria.
Vi har under de senaste decennierna hamnat allt djupare ner i en ”jagfokuserad” kultur som ökar risken för maktmissbruk. Nyligen har vi sett hur en man lyckas tänja på vår grundlag ända till bristningsgränsen. Han begär demonstrationstillstånd, uppsöker invandrartäta bostadsområden, lindar bacon runt Koranen som han sedan demonstrativt slänger in i en eld. För att planera och utföra en så provokativ och ondskefull handling undrar jag vad han har för tragisk bakgrund och hur djupt olycklig han är. Hur uppstår ett sådant hat och en sådan ondska? Tacksam för svar.
Att uttrycka sig klumpigt är inte straffbart, men efter kravallerna som han åsamkade väntade jag mig bättre av en partiledare än att i valtaktiskt syfte ifrågasätta polisens återhållsamma vapenhantering. Jag förutsätter att det hon sa inte var av ondska utan av bristande omdöme. Hon tycks även denna gång ha fått sitt partis förlåtelse och straffet inskränkte sig till att hon portades från en modeshow. Extra sorgligt då hon redan hade inhandlat en dyr klänning designad av en ukrainsk modeskapare.
Det svenska deckarundret är välkänt och vår omfattande konsumtion av bloddrypande berättelser i form av kriminalromaner och filmade mordgåtor har förklarats med att vi på ett ohotat avstånd har behov av att närma oss det farliga och ofattbara. Nu har verklighetens ondska kommit i kapp och krupit ända in i stoppningen på min trygghetsfåtölj, samtidigt som vår alliansfria och neutrala grundmur är på väg att vittra sönder.
Christina Ohlsson