Jag mötte mitt absolut sämsta jag

Krönikören skriver om ett grönt tyg som gjorde henne förtrollad, trots köpstopp och med barnen på plats. Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.
Krönikören skriver om ett grönt tyg som gjorde henne förtrollad, trots köpstopp och med barnen på plats. Bilden är tagen vid ett annat tillfälle.

Och här kommer den nu; den förskräckliga och fasansfulla historien om när jag mötte mitt absolut allra sämsta jag i sällskap av en gnällig baby och en mycket förnumstig femåring som fick mig att skämmas mer över mig själv än jag trodde var möjligt.

Krönika 15 januari 2024 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Året var 2014 och jag var föräldraledig med mitt andra barn. Jag hade sedan en tid tillbaka köpstopp. Lite malligt hade jag konstaterat att de här jobbiga impulserna att shoppa som andra beskrivit, det hade då jag inte haft minsta problem med! Men den näsan som jag så belåtet hade satt upp i vädret skulle strax åka ner eftersom jag glömt bort några saker i det här resonemanget.

Till att börja med hade jag större delen av det här köpstoppandet varit gravid. Graviditeter ter sig olika, mina har den gemensamma nämnaren illamående som en röd tråd rakt igenom. Jag hade alltså mått riktigt illa i ungefär nio månader och dessutom gått upp 30 kg ganska kvickt. Jag band massor med vätska och hade ont i fötterna. Att gå på stan eller fundera på inköp hade inte funnits i min tankevärld. All energi gick åt till att sköta barn, mitt jobb och försöka låta bli att kräkas i samma rum som andra människor. Behövde jag inte vara vaken var jag inte det och den som sover vare sig syndar eller shoppar. Efter att barnet levererats där i slutet på oktober så gick jag in i den lyckliga mammabubblan och lufsade runt hemma i Sandfors. Inte ville jag åka någonstans, det var kallt, snöigt och halkigt. Jag ville vara hemma och njuta av tillvaron vilket jag också var.

Sen kom nyår och ljuset började återvända. Någonstans där i februari så beslöt jag att det var dags att själv göra några ärenden istället för att bara ge en lapp till min man och invänta leverans. Så jag packade in barn, barnvagn, min stöddiga attityd och styrde kosan mot Skellefteå stad. Barnvagnen flängdes ihop och ut på promenad i en värld som jag inte sett på väldigt länge traskade vi. Inne på Kupan mötte jag sedan mitt Waterloo.

Där låg det. Tyget. Det var grönt, det var ylle och det var så där fantastiskt mellantjockt. Det var långt också, nära tio meter. Och det var billigt. Helt förtrollad lyfte jag upp det och höll det i händerna. Strök på det och kände strukturen. Det var perfekt. Jag måste ha det. My precious. Men det går ju inte för jag har ju köpstopp. Och det finns massor med tyg hemma i syrummet som jag inte ens har tittat på de sista två åren. Jo men det spelar ingen roll, jag måste ha DET HÄR tyget, det HÄR tyget är det bästa och om jag inte får det kommer det aldrig någonsin att vara värt att sy någonsin igen!

Och känslan i mig just då var att inget i hela denna värld skulle kunna gå upp mot att få äga det här tyget. Livet var inte värt något om man måste ha hjärndöda köpstopp som tvingar en att avstå från allt som gör livet roligt. Under tiden som detta Gollumlågvattenmärke i mitt liv pågick hade babyn börjat gnöla och gnälla vilket jag ignorerade. Min duktiga femåring tog till slut tag i barnvagnen och började dra den fram och tillbaka för att hjälpa till. Till slut ledsnade hon rejält och puttade till mig med barnvagnen varpå jag irriterat vände mig om, självklart med tyget tryckt ömt mot min barm. Och då kom det. Hon stirrade på mig med avsmak och spottade ur sig: ”Föräldrar ska faktiskt bry sig mer om sina barn som gråter än om tyg. Gör man inte det kanske man inte ska ha några barn.”

Man får ofta det man förtjänar och jag har en avkomma som har en förmåga att säga sanningen ganska så precis hård som den är. Jag la tillbaka tyget, tröstade lillebror och vände barnvagnen mot utgången. Kvar i butiken låg både tyget och min inre treåring som nu låg på golvet och ylade och skrek att jag var världens dummaste idiot som förstörde allt roligt med livet. Jag lämnade också min stöddiga inställning att kanske var jag liiiiite bättre än många andra köpstoppare som tyckte att det var svårt att avstå från saker. Jag var inte ett dugg bättre än någon annan när jag hamnade i en situation som frestade mitt köpbegär. Men precis som många andra lärde jag mig också att stå emot köpimpulsen och upptäckte efteråt att det är ganska skönt att vinna över sig själv. Innan det hann jag dock ha ett psykbryt över att inte få köpa en morgonrock men det sparar vi till en annan gång.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa