”Vet du varför dom har strålkastare på filmpremiärer?” Först trodde jag han bara talade högt. Men han spände ögonen i mig.
”Nå? Gör du det?”
Jag svarade med att titta bort. Jag har lärt mig att ignorera pratiga galningar. ”Så att skådespelarna är dom enda stjärnorna den kvällen.”
Mina ögon sökte sig tillbaka till hans. Det lät som en dålig vits, men han såg allvarlig ut och jag visste inte hur jag skulle reagera, det verkade inte som att han förväntade sig någonting heller utan bara fortsatte.
”Jag tror det är deras samhällsfunktion, att få teater att verka främmande och upphöjt, så att vi glömmer att vi också bara klär i oss olika roller genom livet. Det får vår existens att kännas mer verklig”.
Dom tjocka kindknotorna och hans grå hårkrans passade inte hans nyfikna blå ögon, normalt hade jag tagit upp mobilen och skärmat av mig. Men någonting lockade mig. Så istället försökte jag svara, men min röst dränktes av musiken i högtalarna.
”Allt började med att nått hände, ett träd föll i skogen och någon råkade höra det och skulle nödvändigtvis återge detta. Så skapades berättelsen och så började mänsklighetens förfall. Jag tror syndafallet inte är att Adam och Eva åt av den förbjudna frukten, utan att dom skapade sin egen berättelse när dom återberättade det för Gud, då förstod han att vi var kapabla att bygga våra egna verkligheter och vi behövde straffas.”
Jag låtsades vara upptagen av min dryck men han som likna Torgny Lindgrens hade tagit över smaken och varje klunk kändes tjock som ärtsoppa. ”Att skriva känns bra och därför är det syndigt!”
Musiken tonade ut och tystnaden som egentligen fyllde baren tog över. Han som liknade Torgny Lindgren tittade på mig, lite andfådd efter sitt brandtal. Jag kände att jag behövde säga någonting.
”Vet du att du är lik Torgny Lindgren?” Sa jag och log. ”Sen måste väl inte berättande tas så jävla allvarligt, jag gillar om en historia är banal eller absurd. För om folk relaterar till en obetydlig historia så säger det någonting om människans inneboende vilja att förstå och kommunicera mellan varandra. Jag vet inte, men jag tycker att just de är fint i alla fall.”
Så gav han mig fingret och jag valde att gå hem.