”Jag kunde höra knastret från vedspisen”

Nu har den första riktiga sommarmånaden presenterat sig och förväntningarnas tid är inne med svårplanerade examenshögtider och flytande semesterplaner. Ovissheten om framtiden breder ut sig och ingen vet om den nuvarande tredje Coronavågen är den sista, eller om det kommer att rulla in flera under hösten.

Krönikören skriver om att få nya intressen under pandemin.

Krönikören skriver om att få nya intressen under pandemin.

Foto: Fotomontage

Krönika2021-06-02 05:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Efter den långa husarresten har jag hamnat i något som kan liknas vid en institutionalisering. Ett tillstånd som sägs kunna drabba fångar och ett annat ord för att börja trivas i en fast och kravlös tillvaro.

Att få obegränsat med tid till annat än de vanliga ”utanför-hemmet-aktiviteterna” har också sina fördelar. I min ålder är det ganska vanligt att man börjar intressera sig för den egna släktens bakgrund och historia. Jag har lagt en del tid på att fylla på mitt släktträd. När förgreningarna nått vägs ände fick jag en annan idé. Jag började inreda miniatyrmiljöer hämtade ur mina barndomsminnen från 40-och 50-talet.

Först fick jag tag på en gammal ölback i trä som fick bli stommen till mina morföräldrars kök. När väggarna var boaserade med glasspinnar och tandpetare limmade jag tapeter och lade in en mönstrad korkmatta på golvet. Järnspisen köpte jag på nätet liksom den viktiga diskbänken med kallt vatten och avlopp i en slasktratt. En dåtidens nymodighet som så radikalt förenklade mormors vardag. Jag ägnade många timmar till att fylla köket med textilier, möbler och husgeråd och fick under tiden förmånen att återuppleva tryggheten i mina morföräldrars kök. Jag kunde höra knastret från vedspisen, trampet från symaskinen och känna doften av kokkaffe. I deras radio, tillverkad av en tändsticksask, spelade mitt melodiminne upp ”Flottarkärlek” med Gösta ”Snoddas” Nordgren.

Dessvärre är min inredningsidé bara rolig tills dess att allt är färdigt. Därför har jag fortsatt mitt miniatyrpyssel i en margarinlåda som nu är mormors lilla vävstuga. Jag har även tömt en liten låda med schackpjäser som blivit ett WC med en vattentank högt uppe under taket. På den tiden sade vi inte att vi skulle gå på toaletten, vi gick på ”klo”. När man skulle spola drog man i ett handtag som var fäst i en lång kedja. Ljudet av det nedstörtande vattnet minns jag som öronbedövande.

Det är när man har långtråkigt som de nya tankarna föds. För mig blev det miniatyrlådor, men jag är i fint sällskap. Vår kung har under de många månaderna i social isolering arbetat med att restaurera och måla gjutjärnsbänkar i Stenhammars slottsträdgård. Det är honom väl unt.