Jag har inga barndomsvänner kvar. Jag umgås inte med någon från min högstadie- eller gymnasietid i Piteå längre. På många sätt är jag en annan person än jag var då, och det tog mig många år att lista ut vem det var. Hela tonårstiden gick ut på att försöka hitta en plats i olika gäng – jag ville så gärna ha det men fick aldrig till det riktigt.
När jag läser om personer som flyttat till Skellefteå men upplever det svårt att lära känna nya vänner känner jag igen mig.
När jag först kom hit för sisådär tjugo år sedan kände jag mig väldigt ensam. Jag var solo i en deppig andrahandslägenhet på Norrböle och inte direkt den som vågade ta några initiativ till att lära känna folk. Mingel och small talk fick mig att känna mig som den ointressantaste personen i världen. Jag tycker fortfarande att sånt är otroligt obekvämt.
Men samtidigt var det där en öppning för att forma något nytt. En egen identitet och ett umgänge som jag valt själv, inte nåt som hängt med av bara farten. Nya jobb ledde till nya bekantskaper, och Skellefteå förändrades gradvis till en roligare plats. Idag har jag hittat fram till vad jag vill ha.
Vi är en liten grupp kvinnor, lika med ändå olika. De flesta har en bakgrund inom kommunikation och media – det var så våra vägar en gång korsades. Jobbet ska inte underskattas som grund för vänskap. Men med åren har våra liv tagit olika vändningar. Idag är en vd för ett konsultbolag, en är språkvetare, en chefar på museum, en driver egen contentbyrå, en är projektledare, en HR-strateg. Men de är också människor med en massa andra inspirerande intressen och egenskaper. Som skriver romaner, bor på gård med en massa djur, älskar padel, är träningsinstruktör, gillar att dansa. Nån är ordningsam och strukturerad, nån mer fladdrig, några är fulla av nya idéer och projekt, andra realister som tar ner dem på jorden.
Att säga att vi träffas ofta vore en överdrift. Men ändå, när vi väl ses – så rik jag känner mig! Jag är så glad över dessa människor som omfamnat mig och fått mig att känna att jag har riktiga vänner, äntligen.
Det är smått otroligt när man klickar så med någon. Tänk att man tio minuter efter att först ha träffats kan prata obehindrat om allt ifrån karriärbyten, separationer och barndomstrauman till drömmar, tro och konflikter. Är det någonting som män någonsin får uppleva? Jag hoppas det. Men jag tror det är lättare för kvinnor.
Bästisskapet har jag alltid haft svårt med. Men att umgås med en liten skara fantastiska kvinnor, utan att känna att det är upp till mig att behöva hålla igång samtalet hela tiden eller vara den smartaste i rummet. Jag kan bara vara jag. Så mycket värt.
De där tjejgängen på Instagram har något som jag aldrig kommer att ha. Men jag har något annat. Självvalda, goda vänner som gör mitt liv bättre.
Att skaffa nya kompisar i vuxen ålder kan vara tufft. Men har jag lärt mig att det ändå är de där små egna initiativen som gör skillnad. Har du fått en bra vibe med någon känner hen säkert detsamma. Varför inte höra av dig och föreslå en fika, after work eller middag? Eller bjud med personen in i ditt lilla gäng. Hen blir troligen jätteglad. Och kanske får du en ny fantastisk vän.
Det är inte för sent bara för att det inte är din barndomsbästis.