Efter att ha svävat mellan liv och död har vi nu landat med en enkelbiljett till ”vet inte när, hur eller vart, men vi kommer”. Jag har otroligt nog fått tillräckligt med dagar för att verkligen hinna prata igenom en massa saker med en massa människor som jag älskar. Sånt man sällan säger till varandra i vardagen.
I allt detta har jag tänkt en hel del på andlighet. Eller vad ska jag kalla det. Det här med astrologi, healing och naturmysticism har aldrig varit nåt för mig. Jag tänker mer på det traditionella.
Jag är inte en särskilt spirituell person egentligen. Men jag har gått igenom en period med mycket smärta som har dränerat mig fysiskt och mentalt, och sen förstås hela den grejen med att förbereda sin egen bortgång. När jag delat med mig av utvalda delar av detta får jag så otroligt mycket kärlek tillbaka. Människor sluter upp omkring mig. Det rings och skickas peppande meddelanden, blommor, små presenter och varma hälsningar, digitala styrkekramar, hjärtan, energi och omtanke – och böner.
Det är väldigt fint.
De hånas ibland, förebedjarna. ”Be för Gaza”. Nej, det hjälper ju ingen. Gör nåt istället! Demonstrera, skicka pengar, skriv under en protestlista, använd din röst och ta ställning.
Ja, kanske. Men i det enskilda fallet, när cancern växer i någons kropp, när man inte kan påverka det på något konkret sätt. Vad kan man göra då?
En del erbjuder sig att laga mat eller städa hos oss för att underlätta vardagen. Min mans forna kollega, som jag aldrig träffat, skickade en påse med vackra, utvalda stenar och kristaller som ska hjälpa mot olika saker. Jag blir erbjuden att gå till en schaman, tips på att prova en selleri-diet, en beställning av hälsokostprodukter och pulver. Allt träffar inte rätt hos mig, men tanken på att alla dessa människor vill hjälpa just mig värmer.
Jag är uppvuxen inom EFS-kyrkan, och även om jag i vuxen ålder har haft svårt att få såväl teologin som själva religionsutövningen att kännas rimliga för mig, så har det präglat mig socialt och kulturellt.
Att människor ber till Gud är därför inget konstigt för mig. Jag gör det själv. När jag känner mig maktlös är det skönt att ha någon att ropa till, eller lämna över hela situationen till, tills jag får tillbaka kamplusten.
Bön i desperation är nog en väldigt mänsklig grej, även för dem som inte är kyrkliga av sig i vanliga fall. Men många kristna jag känner går längre än så. De sätter bönen i system, så att säga. Kvällsbön hemma eller bönestunder i församlingen där de metodiskt går igenom olika personer som behöver stöd och ber för var och en av dem. Jag tror min mormor outtröttligt betade av alla barn och barnbarn varje kväll, medan hon levde.
Således får jag ibland meddelanden eller hälsningar från folk jag inte ens känner som säger att de ber för mig. Det finns bönegrupper från Österrike till Göteborg till Piteå där helt okända människor lägger sin tid på att aktivera den högsta kraft de känner till, för min skull. De ber om mirakel och helande, men mest att jag ska ha kraft att klara de olika situationer jag måste möta och känna mig omsluten i det. Jag har denna sista tid fått vara med om många starka ögonblick under förbön, en väldigt skön känsla.
Men jag tycker att det är lite svårt hur jag ska svara, annat än att säga tack. Även om min gudstro är svajig så tror jag ju faktiskt att det finns en energi eller kraft som genomsyrar världen och som alla vi människor är en del av – kanske finns även det gudomliga där. Energin går att påverka, tror jag i alla fall. Människor har olika sätt att försöka, vare sig det nu är chakran som ska balanseras eller riktade böner.
Jag är rädd för att fastna i för mycket flum. Den traditionella medicinen skulle jag aldrig överge. Jag har stort förtroende för alla som vårdar mig, från min onkolog och mina kirurger, till alla sjuksköterskor och undersköterskor som gör allt för att jag ska få ha det så bra som möjligt. Vilka otroliga människor! Men det är fint att ha något mer att vila i också, även om det visar sig vara bara en omtänksam tradition och inget mer.
Jag har en favoritspsalm som hängt med mig: ”Blott en dag”. Den är känd som en begravningspsalm men den handlar egentligen om kraft genom hela livet. Faktum är att vi sjöng den på vårt bröllop. ”Som din dag, så ska din kraft ock vara”, sjungs det. Ett löfte från Gud.
För mig betyder det att jag varje dag får möjlighet att klara alla de situationer som jag ställs inför. Eller kanske att jag inte kommer att ställas inför situationer som jag inte har kraft att hantera.
Det stämmer förstås inte, generellt. Många får mer än de klarar. Mycket mer. Och nu blir ”Blott en dag” min begravningspsalm också. Men till dess, till alla som ställer upp och bryr sig, på olika sätt. Till alla som ber för mig.
Tack.