Jag ligger på en filt på en sandstrand. I bakgrunden hörs vågskvalp, fiskmåsarnas små skrik och sorlet från människor som pratar och leker. Jag blundar, solen värmer i ansiktet och en lätt vind fläktar. Det finns inga bekymmer i världen.
Dessa dagar är det lätt att vilja fly verkligheten. Jo, jag fick cancer och har genomgått en massa behandlingar och operationer det senaste halvåret. Men det känns bara som en förlängning på det elände som råder i världen.
”Jag har börjat googla var jag kan köpa denna outfit i rätt storlek”, skriver en bekant på Facebook och postar en bild från tv-serien Handmaid’s tale och huvudpersonens karaktäristiska röda kåpa och vita hätta. Serien är en dystopi om en nära framtid i USA, där en religiös sekt har tagit över samhället och förslavat kvinnor.
Inlägget är en ironisk kommentar på senaste valresultatet, men också, får man anta, en hopplöshetens suck åt en utveckling där kvinnors rättigheter inskränks och samhället blir alltmer totalitärt.
USA. Iran. Ukraina. Överallt pågår vidrigheterna. Jag vet inte längre om jag ska skrika, gråta, skämta bort – eller stänga av och tänka på något trevligt. För jag orkar snart inte mer.
Vi lever i en osannolik tid. Jag tänkte på det en hel del under pandemin, när man ibland liksom såg sig själv utifrån. Där gick vi runt i våra munskydd, medan skyltar och högtalare ropade ut uppmaningar om att hålla avstånd och tvätta händerna. Det blev snabbt vardag, trots att det var som taget ur en film.
Samma känsla av osannolikhet infann sig när Trump-anhängare stormade Kapitolium, när Putin håller fejkade folkomröstningar eller när klimatförändringarna envist förnekas, trots att vi ser nya katastrofer varje dag. Fiktionens apokalyptiska världar har blivit verklighet.
Hur har vi kunnat gå med på det?
Under min sjukskrivning har jag sett om miniserien Years and years, en underskattad pärla av Russell T. Davies. Där skildras hur fort normaliseringen kan gå när populismen får fäste. Sanningar förvrids, åsikter anpassas och toleransen försvagas stegvis, och motståndet kan slås ner på allt brutalare sätt. Det är lätt att dra paralleller till hur snabbt tonaliteten har förändrats här i Sverige. Det ropas om hårdare tag och om att värna om sitt. Fria medier ifrågasätts och etablerad forskning ignoreras. Förebyggande insatser inte bara motarbetas utan hånas. Grupp ställs mot grupp. Och vanligt folk hejar på.
Mönstren är inte så svåra att se, om man inte hellre blundar förstås. Det är onekligen enklare att glo på några avsnitt av bekymmersfria En plats i solen än att ta in dystopierna, både de fiktiva och de verkliga.
Hur ska vi ta oss ur det här? Knappast med rymdfärjan till Mars. Men kanske med fler drömmar om utopin. Allt kan inte vara upp till Elon Musk att lösa. Vi måste börja tro att vi kan, allihopa. Kräva minst en konstruktiv idé från alla som klagar och anklagar.
Alla vi som blundar måste börja visualisera. Få tillbaka tron på de stora gemensamma samhällsprojekten. På allvar börja planera för hur vi gör när miljontals människor snart inte längre kan leva på sin plats på jorden. Istället för att ägna oss åt verklighetsflykt ska vi tänka på lösningar. Med påslagna hjärnor istället för avstängda.
Det är inte fel att drömma sig bort till en bättre tillvaro, mänsklighetens eget happy place. Men vi måste också börja föreställa oss vad vi behöver göra för att komma dit.