Jag har egentligen inga större problem med vintern och mörkret. Det är faktiskt rätt så skönt. På midsommarafton spelar jag alltid hemlig bingo med mig själv i jakt på kommentaren ”Ja … nu vänder vi mot mörkret igen.” Helst ska det komma en liten tungsint suck efteråt också, då kan man få bonuspoäng! Jag tänker alltid när jag hör det där att det måste vara tungt att mitt i det gyllene eviga ljus som är midsommarafton sitta och tänka på när natten och dagen går sida vid sida dygnet runt.
När jag väl är där i november, december, januari lever jag i det med. Maten ska på bordet, barnen på träning, tvätten vikas. Dagen är slut när man kommer hem och man är som ett sömndrucket murmeldjur. Men så en dag, i mitt fall i torsdags, stod jag på bron vid 16.20 och tittade ut över min gård. Allt var synligt och dagern tydlig. Ljuset.
För även om jag står ut i mörkret så älskar jag också ljuset. Eller som jag nog mer ofta brukar säga; ”Jag älskar när klockan 17.00 bara är ett klockslag.” Med det menar jag den ljusa tiden på året då 17.00 är just bara en tid man noterar som någon slags markör för ungefär var man är på dygnet. Sedan fortsätter man med det man känner för utan att begränsas av mörker eller trötthet. Nu är vi förstås en bit bort men under min stund där på bron så kände jag den ilande lyckokänslan av att nu, nu är det ändå på väg.
Snart är vårvintern här och ger oss många fina timmar. Jag kan redan känna lukten av eld och mat som tillagas utomhus. Lukten av rök i ytterkläder förtränger jag raskt. Efter vårvintern kommer maj då jag kommer kunna gräva i mitt trädgårdsland. Det brukar också vara startskottet på vanvården av mina barn som infaller årligen mellan maj och september. Övrig tid är mina barn väl omhändertagna. Mat, kläder, läxor, tandläkartider, kärlek, respekt och regler. Tills den där dagen i maj då jag märker att spaden i trädgårdslandet går att trycka ner utan att det säger ”klong”. Då. Då plötsligt kan man faktiskt klara sig själv på alla plan om man fyllt åtta år och borde om man ansträngde sig lite kunna ta bilen och åka och handla. Be pappa lära dig växla. Mamma har inte tid, mamma gräver. Och som jag gräver. Med glädje, frenesi och salig lycka, bygger odlingsbäddar och kör täckodlingsmaterial med min gröna skottkärra. Allt är väl, förutom en ruskig allergi mot damm, jord och täckodlingsmaterial, tills dess att förtrollningen bryts. Där står två, ofta mycket arga, barn som påstår att vi är släkt och att jag har en plikt att servera mat, omsorg och något slags intresse för deras väl och ve. Men va?
I september när skymningen smyger in brukar jag räta på ryggen, se ut över det som är ett dignande och prunkande trädgårdsland fullt av både grönsaker och blommor. Jag drar in lukten av växtlighet, jord och kylig höstluft. Kanske kan man ana den svaga konturen av en stjärna på den mörknande himlen. Jag blundar, andas in och ut, trycker ned spaden i jorden, drar av mig trädgårdshandskarna och går sakta mot bron. Barnen jublar över att mor är hemma igen och blir på barns helt logiska vis plötsligt helt ointresserade av min närvaro.
Det är ett tag kvar tills maj och ljudet av ”tjoff” istället för ”klong”. Men jag ska njuta varje dag av ljusets återkomst till dess det är dags. Trevlig vårvinter till oss alla.