Kanske är det lättare att komma undan med gråten om man är en cool popstjärna, av manligt kön. Vi gillar ju män som visar känslor. Som medelålders kvinna är det kanske mer... patetiskt?
Det är också ologiskt. Jag är ju en hyfsat rationell människa, som sällan låter affekter styra mig. Krigets hemskheter och alla andra fruktansvärda saker som händer i världen, som man verkligen borde gråta floder över, klarar jag oftast att hålla distansen till. Kanske för att jag skulle gå under annars.
Men ge mig något fint och tårarna börjar rinna direkt.
"Något" kan vara allt från ett perfekt musiksatt tillrättalagt filmögonblick till ett klipp med en man som återser sin hund. Jo, jag hulkgrät till Broarna i Madison County (no shit Sherlock!) och Kejsaren av Portugallien. Men jag grät också till Barbie-filmen. Efter några avsnitt av Fab Five fick jag typ sår i ögonvrån efter att ha grinat så mycket. Jag klarade knappt av att läsa Bröderna Lejonhjärta högt för dottern.
"Vad är det mamma?"
Min man har utvecklat ett särskilt sinne för att identifiera situationer där jag blir lipas. Han bara böjer sig fram för att kontrollera att ja, mycket riktigt, hon gråter. Det är en smula förnedrande att vara så förutsägbar. Vissa gånger är det förstås lätt att ana vad som ska hända. Många program och berättelser är ju uppbyggda just för att vara känslosamma. Jag genomskådar det, men det hjälper ju inte. Och det stannar tyvärr inte där heller. Det kan också vara en slumpmässig scen i en actionfilm, eller ett naturprogram om evolutionen.
Jag kan aldrig gå på bio igen. Det är för pinsamt.
Hemma i tv-soffan är jag ändå förlåten och kan hantera tårkaoset, inte med värdighet kanske men ändå i någon form av tryggt rum.
Det finns många andra sammanhang där det inte riktigt passar sig. Typ på jobbet. Det är bra för alla att jag sitter lite avskilt så att inte så många behöver se mig med blanka ögon efter att ha läst en särskilt fin text. Och ja, ibland även något jag själv har skrivit. Så illa är det.
Mest troligt är det något fel på mina tårkanaler.
Tidigare jobbade jag med reklam och det var alltid besvärligt med inspiration och benchmarking. Dove hade under en period en serie reklamfilmer om barns självkänsla, och dessa exempel skulle vi titta på. Särskilt genuint var det inte av ett företag som säljer skönhetsprodukter, men det var förstås ändå kört för mig. Det var inte kul att som kreativt ansvarig sitta och grina i konferensrummet inför hela teamet. Inte heller när kunder var närvarande.
Jag kan gråta av skratt också, men inte tillnärmelsevis lika ofta som av rördhet.
Min värsta skrattgråt var under föräldrautbildningen då vi och en massa andra par fick sitta i ett nedsläckt rum och se en film inför förlossningen, där Mekonomen-Karin (ja, samma person som figurerat i reklamfilmen visade sig också spela in instruktionsvideos för gravida) illustrerade krystarbetet med höga älgliknande ljud. Bröööl. Bröööööööl.
Alltså jag skrattade så jag grät. Och jag kunde inte sluta. Ni vet när man inte får skratta utan försöker hålla det inne, men det bara blir värre. Tårarna strömmade. Jag satt med huvudet i händerna och skakade. Försökte få luft. Min man trodde att jag fått en panikattack.
Så Pär Wiksten, jag älskar dig för att du gett flännandet ett värdigt ansikte. Men jag kan aldrig bli som du.