Vad är viktigast just nu?

Ännu ett år går mot sitt slut, glädjen över att äntligen få en vår och sommar helt utan restriktioner, byttes snabbt ut mot oron över det fruktansvärda kriget som kom för nära. Vad kommer nästa år att innebära för oss? Jag vågar knappt gissa.

Krönikörens förhoppning: Att vi tar oss samman, trots negativa skeenden som exempelvis elpriset.

Krönikörens förhoppning: Att vi tar oss samman, trots negativa skeenden som exempelvis elpriset.

Foto: Janerik Henriksson/TT

Krönika2022-12-26 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det är lättare att minnas skrämmande och negativa nyheter, vi människor och våra arma hjärnor fungerar på det sättet. Det har evolutionärt fyllt ett överlevnadssyfte, att vara på tårna och uppmärksamma faror har gynnat oss som art. Det kanske kan vara en viss tröst för alla oss ångestfyllda individer som inte förstår hur vi ska kunna navigera känslomässigt i ett konstant flöde av nyhetsrapportering där ljusglimtarna är lätträknade. Jag skulle vilja skriva en sammanfattande årskrönika om framsteg, glädjeämnen, tekniska och sociala innovationer, ett Skellefteå som lever och frodas! Men det är som en hel armé av ord ställer sig i vägen: Skenande elpriser, lågkonjunktur, räntor, svält, torka, översvämning, Iran, tortyr, Wagnergruppen, Butja, en ohållbar situation, ond bråd död och rädsla.  

Hur gör man för att orka? Hur gör man för att inte låta den skräckslagna delen av hjärnan äta upp allt det andra som faktiskt också finns där? Jag tänker att det är möjligt, men då behöver vi kanske byta perspektiv för en stund. Ett sätt att göra det är att fråga någon av våra äldsta samhällsmedborgare hur de gjorde, eller hur deras föräldrar gjorde. För så tidsmässigt kort är vårt nutida perspektiv på vad som är rimligt. Många av våra äldre minns precis hur det var att växa upp i skuggan av ett krig som pågick men inte precis just här. Bara lite för nära. De flesta som minns kommer att svara, man fick leva på. Göra sitt bästa, ta hand om sina nära och kära, slita och släpa. Hoppas på det bästa, inte låta oron för kriget ta över de små glädjeämnena i vardagen. 

Det är precis så vi också behöver göra. Det kan säkert låta krasst, men ingen blir hjälpt av att vi kollektivt ligger i fosterställning och hyperventilerar över världens tillstånd. Men nästan alla av oss kan göra något för att påverka världen positivt i det lilla. Låt rädslan och vanmakten bytas ut mot ett nyårslöfte där du formulerar vad som är ditt åtagande som samhällsmedborgare och medmänniska under 2023. Vi är många som behöver ställa oss frågan om vad som egentligen är absolut viktigast just nu? Är det kanske att reflektera över för vem du är betydelsefull och för vem du kan du göra skillnad? En pratstund med någon som är ensam, eller att ge lite av din tid till någon som längtat efter att få umgås med dig? Vi behöver alla, oavsett omständigheterna omkring oss, göra vårt bästa för att bidra. Botemedlet mot rädslan är inte att tro att vi kan bli av med den utan att förstå vikten av att fylla på med andra känslor däremellan, som kärlek, glädje och nyfikenhet. 

Våra hjärnor är inte riktigt byggda för att hantera den mängd av information som sköljer över oss. Men om vi anstränger oss så kan vi ändå lyfta blicken och se något annat än raden av skrämmande ord. Vi kan se våra vänner. Vi kan se mat på bordet. Vi kan se kvinnor, liv frihet. Vi kan se mod utöver vad vi trodde var möjligt. Vi kan se människor som delar med sig av sin tid och sitt engagemang. Från det stora till det lilla.  Vi kan känna tacksamhet över sådant som vi bland tagit för givet. 

Vad kommer nästa år att bära med sig till oss? Jag vågar knappt gissa, men hoppas på en mänsklighet som tar sig samman. Att ännu fler av oss gör lite mer och lite bättre, för den här världen och för alla oss som delar den.