Hon dyker upp mitt huvud igen nu när restriktionerna läggs ner och jag funderar över om det finns något gott för mig personligen som kommit ur det här två åren. Och ja, en god sak har kommit som skulle göra Astrid stolt.
Jag är en av de som alltid ställer frågan ”varför?” Du vet, som barn gör, men jag har fortsatt med det genom livet. Jag dras till att se under ytan på det som verkar uppenbart. När alla springer åt samma håll så stannar jag upp istället, vänder jag mig om och kollar vad de springer ifrån. Vissa gillar det, andra inte. De som känner mig kommer inte till mig för att jag ska stryka dem medhårs. Det är inte alltid populärt men den förmågan gjorde att jag hittade journalistiken och äntligen kunde vara mig själv i en naturlig miljö. Journalistens uppgift är ju, så vitt jag ser det, att ställa de obekväma frågorna. Att ifrågasätta, lyfta fler delar av verkligheten än den som ger applåder.
Genom alla diskussioner om restriktioner har jag varit mer ifrågasättande än de flesta. Jag tror att vissa restriktioner har skadat människor mer än hjälpt. Jag tror att ett samhälle är komplext. Lägger man pengar till höger läggs mindre till vänster. Om man hindrar folk att gå till jobbet för att skydda en från ett virus, då hindrar man en annan från att ställa mat på bordet till sina barn. Ibland skadar försiktighet mer än hjälper och jag har stått upp för det.
Man blir snabbt skuldbelagd när man ifrågasätter en hotbild. Anklagelserna kommer direkt om bristande omtänksamhet, nonchalans och dumhet. Det är inga roliga påhopp. Många håller fast vid den värsta hotbild de för tillfället kan hitta som om rädslan skulle vara ett skydd i sig självt. Det var så pass jobbigt att kritisera vissa hotbilder att jag tills slut frestades bli tyst.
Jag insåg att jag behövde göra ett val. Bli passiv eller kasta mig huvudstupa ut i skitstormen som kommer. Och jag tog ett beslut: att alltid uttala sanningen som jag ser den, oavsett hur mycket det stormar. Oavsett personliga påhopp. För människors skull. För självrespektens skull. För min journalistiska heders skull. Jag är från och med nu en modigare människa och journalist. Som Astrid sa: ”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan en liten lort”.