Huvudet är fullt av snor men tomt på idéer. Jag känner noll nystartspepp. Världens tillstånd gör mig mest bedrövad, bedövad kanske. Trump som gör ett nytt dåraktigt uttalande. Landets kolumnister som är arga på Skellefteå AIK. Putin som tar kål på ännu en meningsmotståndare. Norrköpings kommun som lägger ner (!) kulturen. Poddpersoner som gläds över att vara tillbaka i stan, så att de kan äta ostron på restaurang igen och köpa perfekta stickade tröjor att ha till minikjolarna.
Kallelsen från Karolinskas strålningsenhet som ligger på köksbänken.
Det är lite misär. Jag ligger och hoppas på att jag ska få ett plötsligt infall som gör att jag frisknar till direkt och med entusiasm kastar mig in i ett nytt kreativt projekt. Men det verkar inte hända.
Det är så illa att jag måste googla ”Vad är inspiration?”.
"Inspiration (av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), ett stimuli som sätter igång mental verksamhet."
"Inspirationen är en ingivelse som kan komma av något som sker utanför oss, bestämt eller obestämt, fast av positiv art."
Se där. Det kommer alltså inte bara till en utan vidare. Historiskt har ordet förvisso används för att beskriva en ingivelse från Gud. Men i brist på andlig uppenbarelse behöver man visst utsätta sig för något. Läsa en bok, prata med andra människor, gå ut i naturen, titta på konst. Scrolla Instagram bör ju räknas.
Jag antar dock att det gäller att undvika sådant som är FÖR bra, så att man inte får prestationsångest istället. Man ska till exempel aldrig försöka skriva en egen krönika efter att man just läst en av Andrev Walden. Hellre då något halvdant som får en att med iver utropa "Det där kan jag göra bättre, låt mig visa världen!".
Men även såna gånger ska man komma ihåg att inspirationen är något flyktigt. Den bleknar, likt förälskelse och fasadfärg. Då är det viktigare med motivation, som växer fram i långsammare takt och med andra, mer beständiga premisser. Man kan bli inspirerad att sätta igång något, men sakna motivation att fullfölja. Det är värt att betänka innan världsherravälde planeras.
Man ska väl inte heller luras att tro att inspiration är något alldeles nödvändig. Att den uteblir är ingen giltig ursäkt för en rutinerad yrkesperson att inte leverera. En deadline bör ha precis samma effekt. Måste man så måste man och vill man så går det.
Ändå är det intressant det där med vilka triggers som krävs för att få upp en ur sängen och fram till ritbordet, eller tangentbordet.
Om man förresten får input som istället för att vara av positiv art gör en arg eller irriterad, vad kallas det? Provokation?
”Jag ligger här och väntar på provokation”.
Vet en del som nog gör det.
Själv har jag inte direkt slutat bli upprörd över saker, jag orkar bara inte tillkännage det längre.
”Att vara oinspirerad är ett uttryck som ibland använts ganska allmänt och kan ofta vara synonymt med att vara uttråkad. Mer specifikt bör det ses som att man saknar ingivelser och hyser slentrianmässiga känslor inför den pågående tillvaron.”
Ja, jag erkänner. Jag hyser slentrianmässiga känslor inför den pågående tillvaron. Så jag fortsätter nog att vänta lite till ändå. Så småningom kommer det säkert till mig. Snart får jag en ingivelse från Gud att typ ... rensa garderoben. Äta ostron.
Jag är nog bara för sjuk ännu. Inte mottaglig.