Det blev några spännande dagar där man som alltid i tider av kris får se både det absolut bästa och absolut sämsta hos människan. Hjälpsamhet, omsorg och omtanke blandas med självupptagenhet, egoism och ganska barnsliga utbrott över att planer måste göras om och kanske ställas in. Jag är som alltid hänfört fascinerad över mänskligheten och hur vi i vår existens rymmer dessa ytterligheter av beteende. Hur är vi egentligen funtade?
Jag lyssnade på en radiointervju med en bärgare som sa att man som människa måste använda lite sunt förnuft när vädret ställer till det. ”Om sju av dina grannar har kört fast ute på kvarteret, vad är då oddsen att du som nummer åtta skulle ha mer tur med att köra dig ut från det kaoset och ta dig på jobbet?” Ja vad är oddsen på det? Märkligt många verkade tänka att oddsen var just på deras sida då man ändå valde att ratta sig ut på gatan och sen, precis som alla andra, satt fast.
Vi är ett plikttroget slag här där vi bor och all heder till alla de som kämpade sig fram för att ta sig till arbetet och försöka göra sitt bästa för att få tillvaron att fungera. Men var det verkligen helt oumbärligt att alla de som halkade och plogade sig fram genom snömassorna gjorde det? Det är svåra avvägningar det där. Det kräver en hel del tålamod att sitta och vänta på att läget förändras och förbättras för att livet ska kunna rulla på som vanligt, och det tålamodet har vissa av oss svårare för.
Själv är jag inte det minsta bättre än någon annan även om jag den här gången tog ett ansvarsfullt beslut att inte ge mig ut. Så klok var jag inte 2006 då jag i full snöstorm körde från Sandfors till Nordanå för att gå på teater. Det snöade och yrde så mycket att jag såg vare sig vägbana, framförliggande fordon eller plogpinnar. Men fram skulle jag minsann, för missa teatern tänkte jag inte gå med på.
Allt gick bra och hem kom jag för att min snälle man kom och hämtade mig på natten när han slutade att jobba. För hem genom snön hade jag kanske tagit mig men definitivt inte upp för vår översnöade infart. Så långt tänkte jag inte när jag morsk i hågen satte mig i bilen och plogade mig ner till vägen för att sedan i blindo köra 4 mil. Fullständig idioti alltså och när jag tänker på det idag rodnar jag en smula över att jag betedde mig så galet omdömeslöst.
Det handlar ju inte bara om en själv i ansträngda lägen utan även om andra. Och här måste vi kroka arm och göra vårt bästa för att rusta oss med tålamod och stå ut med att det inte blir som vi hade tänkt och ville att det skulle bli. Att stå ut med att avstå och finna oss i att vi inte kan kontrollera allt. Det är svårt och själv har jag tränat mycket på det. Att i situationer där jag inte kan kontrollera händelserna ta kontroll över vad jag gör trots att känslor och impulser rusar genom kroppen. Vad är det bästa jag kan göra av den här situationen?
För mig den här gången var det att undersöka om den närliggande skolan hade nog med personal på plats för att genomföra skoldagen. Hade det behövts hade jag klätt på mig och gått dit för att hjälpa till och hålla skolan i gång. Nu var det löst så jag kunde ägna mig åt administrativt arbete och hann beta av en hel del som legat på hög. Alla kan inte jobba hemifrån men det fanns säkerligen mycket bättre saker många hade kunnat göra av sin dag istället för att sitta fast på kvarteret och svära över att plogbilen alltid kommer sist till deras område.
Nästa gång vi möter de luxe-versionen av vädrets makter gör vi ett nytt försök att göra bra ifrån oss mot oss själva och mot andra. Det fixar vi.