Theodor Ekenstedt: I valet att ligga platt eller låta det ruttna …

Så hur står det till i Kina på sistone? I väst ser vi att amerikanska politiker säger att föräldrar bör vara "väldigt, väldigt oroliga" för den kinesiska appen TikTok, och brittiska myndigheter förbjuder kinesiska övervakningskameror i sina byggnader och Tyskland undrar lite försynt om inte det är dags för Kina att testa västerländska mRNA-vaccin för att råda bukt på sin eftersläpande pandemi. 

Från öst ser vi desto mindre. Kina är nu den sista stormakten som försöker tygla covid-19 genom stränga restriktioner med sin så kallade ”noll covid”-strategi. Detta har lett till de största protesterna landet sett på årtionden. Men varje vrå av internet som bör skildra detta har istället taggats med eskortreklam från kinesiska spam-konton som plötsligt vaknat till liv efter flera år i dvala. Förutom detta smidiga drag verkar den kinesiska staten även censurerat de faktiska protesterna genom att … eh, strypa försäljningen av A4-papper? Anledningen ska vara att de kinesiska invånare på andra sidan muren av explicit innehåll meta-protesterar mot censuren genom att hålla upp vita A4-papper. 

Ja, det är väl inte konstigt med växtvärk när man försöker ta sig genom 150 år av utveckling på en bråkdel av tiden.

Men det är lätt att bara prata om Kina som en slags abstrakt motpol till vårt samhälle, men det är ju också ett hem för strax över 1,4 miljarder människor. Och eftersom detta är en vardagskrönika med familjeinriktning tar vi ett steg bort från närliggande systemkollaps till framtida systemkollaps. Det är nämligen så att unga vuxna i Kina inte vill ha krävande fabriksjobb längre. Jag vet, jag vet – men försök tygla era sarkastiskt hängande hakor ett litet tag. 

Det började som en slags underströmning i samhället under pandemin, kallad "tang ping" (ligga platt), som vände sig mot arbetshetsen i landet. De som låg platt hade istället bestämt sig för att bara göra nog för att klara sig. Nu har detta fenomen gått över till det mer extrema "bai lan" (låt det ruttna). 

Jag har inte varit i Kina på många år, men jag bodde där under ett par år i min ungdom och det har satt långtgående spår. Då, mellan 2006 och 2008, var det sista rycket för de utländska förflyttningarna till Kina. De som redan hade etablerat sig började söka efter vilken del av världen som skulle kunna bli nya Kina när Kina, med sin växande medelklass, skulle bli nya väst. 

Jag jobbade i en Skelleftefabrik utanför Shanghai. Fabriken hade moderna maskiner, hygglig arbetsmiljö och betalade högre löner än närliggande fabriker. De producerade lamparmaturer. Arbetarna skickade lamparmaturer mellan varandra och en person kunde skruva fast en skruv i vänstra hörnet på tusentals armaturer utan att byta arbetsuppgift. Många av arbetarna kom från landsbygden. Deras föräldrar hade satsat allt för att skicka dem till stan i hopp om att de skulle kunna få ett drägligare liv. Många av dessa arbetare hade ett eller annat (oftast naturligtvis endast ett) barn, och dessa skickades hem till byn för omsorg medan mamma och pappa knegade.

Även om Skelleftefabriken var av högsta klass tror jag inte att arbetarna såg montering av lamparmaturer som särskilt uppfyllande. De, likt alla andra människor, vill naturligtvis göra något meningsfullt – och för dem var det meningsfullt att uppgradera till medelklass och säkra förutsättningarna för sina (läs: sitt) barn. Men de som nu "ligger platt" är alltså barnen till dessa arbetare, som nu vuxit upp och förväntas kasta sig in i samma ekorrhjul som de sett slita sönder föräldrarna. 

Och alltså, ni får ursäkta mig, men är det inte en aning naivt av Kina att tro att barnen till dessa utarbetade föräldrar ska ge sig av på samma riktning? Det verkar som att staten tror att längtan efter ett bekvämare liv bara gäller till en viss gräns: om dina föräldrar bytte sopkvasten mot en dammsugare får du nöja dig med detta även en generation senare, för samhället kommer haverera totalt om du skaffar en robotdammsugare eller anlitar städtjänster. 

Under dessa förutsättningar är det inte så konstigt att man väljer att ligga platt eller låta det ruttna.