November har inte varit tillfredsställande. Faktiskt var hela senhösten deppig. Oktober kantades av otroligt mycket jobb. Ja, inte för mig då med mina 25 procent, men andra i hushållet fick högt blodtryck på grund av alla deadlines. I november blev det först svinkallt och sen blev alla sjuka. I fyra veckor snart har jag snutit mig och hållit mig inomhus. Det hostas från alla rum hemma. Och så en ordentlig snöstorm på det.
Vad är det frågan om?
Ni vet det där man säger på perfekta sommardagar i juli? Att det här ska vi minnas i vinter. Det är dags att plocka fram den där känslan nu. Vad sa du, svårt att visualisera? No shit. Bildflödet i mobilen visar förresten att det mest regnade ändå.
Så i år förlåter jag mig själv för att ha tagit fram adventsljusstakarna en vecka i förväg och ätit saffransbullar innan december ens börjat. Nåt ska man ha. Skönt nog har det hunnit vara första advent när den här krönikan publiceras. Det känns som att allt kommer att vända då, och bli mysigt. December ska vara ett ymnighetshorn av knäck och skurna pepparkakor och vackert inslagna paket (förutom de från min man, efter 44 år är han fortfarande på en sexårings nivå där).
Julen kan faktiskt inte komma nog snabbt i år, känner jag. Mörka novemberdagar kan passera medan man längtar och skapar förväntan. Men borde man också ha nån annan taktik för att hålla modet uppe under tunga perioder? Det finns ju inte alltid en jul i nära antågande.
Jag upplever inte att det riktigt funkar att minnas tillbaka på goda stunder från förr. De känns liksom gjorda. Jag har svårt att återskapa känslan.
Lite roligare då att tänka på sådant man har kvar att göra, eller i alla fall sådant man skulle vilja uppleva. En slags bucket list med stora och små saker som skulle göra livet lite mer fantastiskt. Sånt som får en att glömma att man är ledsen och ensam, ful och fattig.
Några grejer som jag tänker på:
- En otroligt lyxig afternoon tea på Grand Hotel där man får champagne och fat med scones och snittar och pyttesmå rosa bakelser. Jag tänker nog mest på bakelserna.
- Ett dansgolv där det bara spelas indielåtar från 90-talet som alla sjunger med i, och där även killarna kan dansa. Jag tänker mig stämning som när Rick Astley vann Glastonbury-festivalen med Smiths-covern "There is a light that never goes out".
- En resa med barnen till en storstad, till exempel Rom, där vi åker på utflykter och kollar på gamla ruiner och sånt och de är intresserade. Alltså på nivån ställer frågor och sånt.
- En alldeles vit strand med sand som ser ut som mjöl (utan andra likheter). Utan otäcka insekter. Jag kan även surfa.
- En perfekt kurerad garderob med endast naturmaterial samt jeans som passar. Jag ser ut som en Totême-modell i allt.
- En briljant idé som leder till att jag utan ansträngning skriver en bok. Nån gillar boken. Wow.
Jag vet, vi pratar orealistiska scenarion och icke-existerande företeelser. Men tanken behöver inte ta hänsyn till praktiska eller ekonomiska eller moraliska eller åldersrelaterade frågor. Och så klart hoppas jag egentligen mest på att bli cancerfri och på att mina vänner med svåra sjukdomar ska bli friska. Att min familj ska må bra och att världen ska ordna upp sig. Men ibland behöver man få konkretisera andra saker som skulle göra en glad. Vissa av dem kanske vi till och med kan förverkliga.
Vi behöver våra små ögonblick av egoistiska drömmar och önskningar. I november, men kanske jämt?