Ett av mina barn har precis fyllt 13 år. Tycker ni som jag att tiden går väldigt fort, framför allt i efter hand? Jag minns den där tiden, för 13 år sedan, med en glasklar skärpa. Jag var inne på de sista skälvande veckorna av min fem år långa utbildning för att äntligen bli färdig psykolog. Nydalasjön som hade varit ett givet utflyktsmål under sommaren, låg nu grå, ödslig och tom. Att föda barn i november är lite som att trotsa en naturgiven lag, det är ju på våren allt nytt ska spira och bli till en vänlig grönskas rika dräkt. Men inte i det här fallet. Ingen glättig, sjungande lärka skulle hälsa välkommen, utan i mörker, kyla och rusk skulle hon födas.
Sedan vaknade jag helt plötsligt en söndag i november och kände att nu är det dags. Jag hade lite sjå med att hinna ordna kaffe och present till den snart blivande tvåbarnspappan eftersom det här utspelade sig på självaste Fars dag. Vi brukar i vår familj fortfarande prata om att det är svårt att toppa den repliken: ”Hörru, grattis på Fars dag, idag kommer du att få ett barn till.” Det blev precis så, hon föddes på Norrlands universitetssjukhus i Umeå den eftermiddagen. Vi kände oss alla trygga, omhändertagna och vänligt bemötta av personalen. Trots att det var lite platsbrist (fler som föder barn i november alltså?) trots att vi under en stund fick ligga i något liknande en städskrubb och det gick ett brandlarm, det var lite kaosigt och lite rörigt, men med personal omkring oss som ändå hade orken och tålamodet att fokusera på det viktigaste.
Den där tiden. Så magisk, så ofattbart kort. Sekunder där olika beslut kan vara skillnaden mellan liv och död. En tid som på många platser i världen fortfarande innebär en mycket stor risk för såväl den födande mamman som det blivande barnet. Att den livsviktiga vården i vårt moderna välfärdssamhälle nedprioriteras på det sätt den gör, är inget annat än en regelrätt skandal som sker i nutid. Att personal som har ett av vårt samhälles viktigaste uppgifter ska behöva gå på knäna i en undermålig arbetsmiljö gör mig gråtfärdig. Att blivande mammor får höra att enda sättet att få en garanterad plats på förlossningen är att boka ett planerat kejsarsnitt gör mig så upprörd att orden tar slut.
En ny människas första stund. Den är värd så mycket mer.