För min äldsta dotter hände det för några år sedan, på en brygga i Finland, när jag frågade henne om hon trodde att man kunde tänka på ingenting. Nu i vinter hände det med min son. Han är sju år gammal och vaknar i gryningen. Eller, han vaknar oftast någon gång mellan fem och sex. På vardagarna är det så himla drömmigt. Då väcker han sin storasyster, de borstar tänderna, väljer kläder och gör i ordning frukost. Är läxorna inte klara försöker de stöka undan detta också innan skolan. Ibland hinner de titta på teve en stund. Underbart, visst?
Men det finns en baksida också. För det första börjar helgerna bli en utmaning, eftersom resten av barnaskaran inte är lika morgonpigg, men som ändå väcks vid sexsnåret. Jag och min hustru försöker bedriva föräldraskap och lösa konflikter från sängkanten. Funkar sådär. Sedan är det ju sedan gammalt att den som vaknar tidigt gärna även somnar tidigt. Så har man gjort ett sent ärende med sonen i bilen får man slita hund för att hålla honom vaken bland dieselmotorns låga buller.
Så kom det sig att jag och sonen hade ett tjugo minuter långt samtal, inte sådär väldigt märkvärdigt, men ändå oförglömligt.
Vi hade lånat grannens bil för att handla virke, men vi hade vårt eget släp. I släpet hade vi varor både till oss själva och till grannen. Bilen skulle sedan tillbaka till dem, och släpet till oss. Till saken hörde också att släpets lampor hade börjat glappa, och skymningen väntades inom en timme – vi ville alltså inte vara ute på vägarna längre än nödvändigt. Färden mellan stan och Skelleftehamn tar cirka tjugo minuter. Någon gång före middag skulle vi också handla och hämta en bob på yngsta dotterns förskola. Ett komplext planeringsproblem som kräver mycket av arbetsminnet – lite som en praktiskt version av ett sådant där handelsresandeproblem.
I ett hopp om att mota John Blund i grind presenterade jag förutsättningarna för sonen och bad honom komma med ett förslag hur vi bäst skulle lägga upp rutten. Han anammade uppgiften. Han mumlade för sig själv i passagerarsätet, räknade på fingrarna och presenterade sitt första förslag:
”Vi hämtar boben och så far vi och handlar och så lämnar vi alla grejer hos [grannen] och så åker vi hem.”
”Ja, men hur ska grannen få tillbaka bilen – och vad händer om det hinner bli mörkt?”
”Just ja.”
Tillbaka till ritbordet. Förslagen förfinades gång på gång. Inför det näst sista förslaget vände han sig mot mig med allvarlig blick.
”Pappa. Kan du bära det vi ska handla hela vägen från affären?”
”Jo, jag tror det.”
”Okej. Då far vi till dom och lämnar deras brädor och sedan lämnar allt hemma och sedan tillbaka till dom och lämnar bilen och sedan går vi och hämtar boben och handlar och du får bära det hem.”
Det näst sista förslaget var det mest robusta, det tillfredsställde alla förutsättningar, och skulle tåla att nagelfaras – men det hade en rejäl brist som min son inte kunde acceptera. Det var nämligen så att han hade speltid när vi kom hem; att traska till affären fram och tillbaka skulle kosta för många, för dyrbara, minuter.
I höjd med Ursviken tittade han ut genom fönstret och tyckte att det verkade ljust nog för att ge sig på det första, och kanske mest tidseffektiva, förslaget: boben först, sedan affären, sedan grannens plankor, hem och lämna både honom och släpet, tillbaka för att återställa bilen och traska själv hem. Och så fick det bli.
Gissa vad? Ingen somnade. Och alla fordon och varor överlämnades till deras rättmätiga ägare. Sedan vet jag inte om det är sonens skolgång, hans idoga slit i Minecraft eller hans eviga förhandlingar med två systrar, men jag kan inte minnas att jag så tålmodigt kunde tackla sådana här problem i hans ålder.