Ibland undrar jag hur det är att som fullvuxen människa leva med såna fasta övertygelser. På många sätt verkar det skönt. Man vet alltid vad man ska tycka, och man får vara lite lagom kreativ för att skohorna in det överallt, oavsett fråga. Men det måste också vara svårt. Att vara så konsekvent i en värld som inte är det.
Det verkar lättare att ha en stark ideologisk hållning i frågor som inte kommer så nära en själv. Det förs högröstade diskussioner om allt från kulturhus och skola till den korrekta mängden administrativa tjänster i offentlig sektor, av folk som varken har barn i skolan själva eller nånsin har jobbat med kommunala frågor eller vet vad som krävs för att driva en stor organisation. Jag säger inte att de har fel i sak, bara att det är förunderligt att så många kan ha så tydliga åsikter om sådant de inte själva har upplevt eller drabbats av.
Det är lätt att orera om polistäthet eller förebyggande åtgärder när man inte själv bor i de mest utsatta områdena.
Det är lätt att värna arbetsrätten till varje pris, om man inte själv varit småföretagare som fått lägga all sin energi på en dysfunktionell medarbetare. Eller tvärtom. Den som aldrig fått sparken, gått arbetslös eller varit långtidssjukskriven kanske inte alltid förstår lagarnas, fackens och stödsystemens roll.
Nu är det ju fint att ändå kunna argumentera för den typ av samhälle man vill ha utan att alltid tvingas härleda det till sin egen erfarenhet. Det är viktigt att kunna höja blicken. Ibland vore det även önskvärt med mer ideologi, till exempel i rikspolitiken där det blir allt svårare att skilja partierna åt. Men risken är också stor att man springer fel när man inte riktigt har på fötterna.
Själv är jag ambivalent i så många ideologiska frågor.
Jag tror på en stark rättsstat, men blir helt vansinnig när bevisen gång på gång inte räcker för att fälla en våldtäktsman eller kvinnomisshandlare.
Och visst känns det surt att halva lönen försvinner i skatt. Å andra sidan kan jag knappt föreställa mig hur mycket alla mina operationer och cancerbehandlingar egentligen skulle ha kostat.
Jag vill leva mer hållbart, men med en sjukdomsbild högst närvarande längtar jag samtidigt efter att resa mer och skapa fler minnen, innan det är försent. Flyglinjerna är ju förresten viktiga för näringslivet också, och inte protesterar jag om biljetterna blir lite billigare heller …
Ideologiskt tog det emot, men när den kommunala skolan fullständigt misslyckades med att möta vår autistiske sons behov var det inte ett jättesvårt val att byta till en friskola. Där får han den tydlighet, ordning och arbetsro han behöver, och ett utmärkt stöd. Att se honom klara av saker som tidigare verkade omöjliga är mer värt än alla ideologiska ställningstaganden vi hade kunnat göra.
Man är alltid sig själv närmast.
”Det är bra att Skellefteå växer, men JAG vill inte ha en massa gästarbetare i tillfälliga bostäder som grannar.”
”Norrbotniabanan och vindkraftutbyggnaden är jätteviktiga, men NIMBY!”
Not in my backyard.
Så. Hur mycket ”leva som vi lär” är rimligt, när inget är riktigt svartvitt? Världen, och livet, är komplext. Att hålla en rak linje genom allt är en rejäl utmaning.
Med åldern har sanningarna blivit mer nyanserade. Jag har blivit mindre ideologisk och mer pragmatisk. Kalla mig kappvändare, eller realist. Men man lär så länge man lever. Och man är väl inte bättre än att man kan ändra sig ibland?