Johanna Eisfeldt: Snöbollen fick tyst på marsvinsbröderna

När jag växte upp i Lövsele under sent 80-tal och 90-tal så hade min mamma och min styvpappa Göran en helt fantastisk inställning till att jag skulle få ha djur i mitt liv.

Mitt första egna djur in på gården var katten Sessan. Hon var en vildkatt, fångad med händerna i en stenmur i Västomsundet.

Hösten 1989 hämtades första ponnyn Goliat i Sävar. Om vi då, när jag var 9 år gammal, hade förstått vilka fysiska skador jag skulle få av att hantera honom tror jag att mamma och Göran hade slussat in mig på frimärkssamling istället.

Till gården kom även kaniner, hundar, höns, grisar, undulater, hamster, akvariefiskar, skadade svalor och ytterligare två hästar. De blev mina vänner och jag är innerligt tacksam för den känsla av ansvar som jag fick i och med att ta hand om dessa djur.

Så när jag själv blev mamma så låg det här med djur nära till hands. Det har bott många katter i huset. En häst hämtades i Karlskrona och det visade sig att han var av samma rodeotyp som Goliat. Nu ska vi ju komma ihåg att en 9-åring som slängs av i full galopp är rätt vig och mjuk i sin kroppskonstitution. Att bli avslängd i fullt sken vid 38 års ålder det gjorde något helt annat med min kropp. Vigheten var som bortblåst och visheten den har nog aldrig riktigt tagit fäste när det gäller risk och konsekvensanalys.

Idag så är det tre katter, två marsvin och en hund som huserar i hemmet.

Häromnatten så delade jag sovrum med marsvinsbröderna. Outhärdligt trött kröp jag er under täcket med bäckeböljapåslakan och kände sömngruset i ögonen.
Men det var två andra som hade en helt annan plan. Marsvinsbröderna. De som är söta som socker och har pepparkornsögon och mjuka öron. Lukten från de små juvelerna lämnar vi därhän. Men de luktar inte sköljmedel.

Jag hann knappt stänga ögonen innan de gemensamt gav sig på trähuset i buren med sina för storleken kraftiga käkar. Det knastrade och knakade. Sedan uppstod det bråk bröderna emellan, oklart om vad. Det riste i buren och jag försökte stänga ute ljudet. Samtidigt konverserade de högt på marsvinsspråket som är ett tjatter och klickande utan dess like.

Det hjälpte föga att med tankens kraft försöka få dem att hålla snattran. Inga öronproppar fanns att tillgå, så jag tassade upp i köket och hämtade morötter att muta med. 
Effekten blev tystnad i några minuter, sedan gav de sig på huset igen.

Efter åtskilliga försök att lugna dem, muta och hytta med pekfingret så närmade sig klockan 01.30.
Alarmet för uppstigning stod på 05.00 och paniken började komma smygande. Jag MÅSTE sova. Onda tankar började tränga sig på. En bild på en marsvinsragu fladdrade förbi bakom ögonlocken.

Jag vet att marsvin är nattdjur och att det är något man liksom får med på köpet. Likaså deras lukt. Men så kom det sista försöket att få nattro. 

Endast iklädd trosor tassade jag ut på balkongen och kramade ihop en snöboll av modell större. Den la jag i ena matskålen och stod kvar för att se vad som skulle hända. 

Bröderna blev så perplexa av den vita bollen som låg i buren att de helt tappade talförmågan. Jag hoppade snabbt i säng och hann somna innan de började diskutera sinsemellan om vad som kommit in i deras bo. 

Alla sätt är bra utom de dåliga. Snöbollar för att få tyst på snacksaliga gnagare var bevisligen ett bra sätt.