När vi överrumplas och reagerar instinktivt har vi inte utrymme för några smarta uttryck, utan faller tillbaka på det vi har med oss från barnsben. Vad ropar du spontant ut när du blir tvärrädd eller förvånad? För mig är det oftast Shit alternativt Jeezuz. Inte särskilt sofistikerat, men. Jag kan inte hjälpa det.
Vi vänjer oss tidigt vid ett visst språkbruk. Det kan vara en generationsfråga, en kulturfråga eller geografiskt betingat, men oavsett blir det ofta svårt för oss att fullt ut acceptera en annorlunda ordanvändning. Få saker har väl diskuterats med lika upprörda röster som språkets förmåga att ständigt förändras. Varför fortsätter det att vara så provocerande? Är språket en så stor del av vår identitet att vi känner oss hotade när vi inte känner igen oss?
Visst finns det nån form av identitetsmarkör i hur vi pratar. Just nu verkar innespråket bland Stockholmsinfluencers till stor del bestå av dubbla negationer och tvärtomspråk. Jag vill inte inte ha det om något man önskar sig. Så fult eller Så äckligt om något som är fint eller gott. Lyssna på inredningspodden Ofult hemma med Brita Zackari och Kakan Hermansson så har du essensen av detta. Och samtidigt i Piteå – en kompis säger fortfarande coolmäkta, om nånting som är både coolt och mäktigt. Precis som när vi var små.
Vissa begrepp kräver att du tagit del av en viss populärkulturell kontext i en viss tidsera för att ens förstå. Som Och sen blir allt svart, Fråga kolon eller Det är ingen hund, det är en varg. För den som inte delar denna 70-talists referensramar låter det troligen bara bisarrt. Exempelvis för en tio år yngre svägerska. Å andra sidan är det lika konstigt för mig att folk i tjugofemårsåldern använder fett nice helt oironiskt. I alla fall i realityserierna (tidigare kända som dokusåpor, ett utdöende uttryck).
Min 11-åriga son pratar och skämtar obehindrat på engelska. Han kommunicerar i princip bara i memes. Håller fram telefonen för att visa ett roligt klipp tillsammans med en variant av Me when I... Hans engelskakunskaper är imponerande, men samtidigt är han skrämmande okunnig om sitt eget modersmål. Han vet inte vad biljard är men gillar att spela pool. Han vet inte vad mager eller stötta betyder. Hans grammatik och ordföljd är försvenskade versioner av engelskan. Får jag gå till min kompis hus? eller Jag har ingen idé.
Kanske är det för mycket begärt att ett barn av vår tid, som på ett naturligt sätt svänger sig med chilla, epic fail och sad life, skulle förstå ord som dagslända, tryckfelsnisse och förlupen. Snart är det bara i korsorden som såna uttryck finns kvar.
Jag försöker ändå välja glädje när det gäller språkets utveckling. Jag blir inte det minsta upprörd över ordet hen och har inget intresse av att hitta svenska ord för att gaslighta eller roasta nån. Jag försöker också acceptera att saker kan samexistera. Att det finns svensklärare som fortfarande hävdar att man inte kan börja en mening med och och att det finns journalister som inte kan skilja på de och dem eller sina och deras. Men visst svider insikterna ibland. Nyligen insåg jag till exempel att det heter hjorthornssalt och inte hjortronsalt som jag alltid trott. Det blir svårt att komma över.