Han satt i riksdagen mellan åren 1941 och 1956. Varken kungen eller LKAB:s disponent kunde mäta sig med den högaktning som omgärdade hans person.
På Erlanders, Bohmans, Ohlins och Hermanssons tid behövde man aldrig tvivla på debattörernas politiska budskap, trots att det framfördes i ett hövligt tonfall. Även om tiderna förändras och språkbruket med dem, kan jag inte hjälpa att jag blir illa berörd av den skrikiga och oförsonliga tonen i dagens debatter. Med flera överhängande hot och ett oroligt världsläge har jag förväntat mig bättre, även om att vi närmar oss ett val.
I en debatt mellan Johan Pehrson och Annie Lööf beskylldes hon för att ha sminkat en gris. Jag kan inte tyda metaforen på annat sätt än att det var regeringen som var ”grisen” och att det var den infekterade pensionsfrågan som var anledningen. ”Grisvitsen” var förmodligen ett försök att vara rolig men kändes ovärdig i sammanhanget.
Självklart är de flesta av våra politiker plikttrogna och hederliga personer, men när rötägg allt oftare avslöjas med att berika sig själva eller uppträder på ett moraliskt tvivelaktigt sätt, gräver de djupa gropar i hela politikerskråets förtroendekapital.
Om politikerförakt finns det mycket att säga, men då Tage Danielsson redan beskrivit begreppet på sitt eget geniala vis, överlåter jag till honom att avsluta med några rader ur visan ”En glad amatör” från 1979:
”Har ni hört att man talar om politikerförakt? (Jo det har vi hört) Det var tarvligt sagt. En som tystnar när käften blir glapp, som personligen styr sin voteringsknapp. Inte får sina tal från partiets central och är klok även före ett val. Inget högre politiskt förnuft drives upp i kansliernas drivhusluft. Ge mig hellre en glad amatör, en som inga strategiska utspel gör! ”Det är proffsen som gör så att rosorna dör”.
Christina Ohlsson