Jag vet, Göran, det är svårt att se ljuset nu. Jag doomscrollar sprängningar och räntehöjningar, BUP-köer och slukhål. Klimatkris och normaliserad rasism och det tar allt ifrån mig.
Visste du att vi människor styrs av ett negativitetsbias, som gör oss extra intresserade av det dåliga? Jo det är sant. Vi tar åt oss mer av kritik än av beröm. Får du höra tre bra saker och en sämre är det den sämre du minns och tänker på. Även långt senare. Vi tenderar att tro mer på negativa nyheter än på positiva.
Det är evolutionen som gjort detta med oss. Den som uppmärksammade möjliga faror och hot hade större chans att överleva. Men man kan säga att det har kantrat över åt andra hållet nu.
Negativitetsbias förde mig hit, till tomhet och depression. Men kanhända är det också lite medelålderns fel. Jag är 46 och liksom mittemellan. ”Har ni fest eller?”. Inte jag. Det här är en tid då inget särskilt händer. Inga bröllop och få begravningar. Barnkalasens era är över och inga nya blir gjorda.
Om några år kommer femtioårsfesterna. Kanske blir det sju studentmottagningar på en sommar och en förlovningsmiddag och nåns juristexamen att fira. Men just nu är det stiltje. Bara oxveckor och storhandling och ännu ett ihjälskjutet barn och vanmakten, vanmakten.
"All uppvaktning undanbedes", läser jag i små annonser på tidningens familjesidor. Och jag undrar var den kommer ifrån, denna ovilja, oron för att någon ska vilja fira. Obehag så starkt att det måste utannonseras.
På sidan intill, dödsannonserna. Älskad och saknad. Så snälla rara, visst kan vi fira livet? Födelsedagar är viktiga, utan dem vore du död. Som någon sa.
Så kort ett liv är. Så många festklänningar som hänger där outnyttjade. Odansade och ospillda på. Inte bara i min garderob.
Göran Greider skriver att motgiftet mot depressionen är att börja organisera sig. Det är när vi kommer samman som tillförsikt föds.
Jag säger väl i och för sig inte emot.
Men jag tror också på mer fest. Vad motar känslan av hopplöshet bättre än ett inbjudningskort i brevlådan?
Vi borde ställa till med fler kalas. Vi borde fira de små liv vi har, vi som har dem kvar. Fira för att glömma BUP-köer och gängvåld, men också för att bli starkare. För att återigen börja tro att det går. För att bekräfta det underbara här i världen: att vi även kan skratta och njuta. Att vi har varandra, och måste ha det om något ska förändras.
I brist på de stora livshändelserna får vi hitta på nya högtider. Fira 1 643 dagar tillsammans. Fira att det är måndag och du överlevde helgen. Fira vårdagjämning och fullmåne och fira nyår i september om du vill. Kanelbullens och grynkorvens dag eller lösenordsbytardagen om det är det som krävs. Bjud på spagetti en tisdag och duka med det finaste du har. Säg skål och välkommen. Undanbe dig inte.
Människor som är genetiskt betingade att hemfalla åt negativitet behöver arbeta extra på det positiva. Aktivt ägna tid och tanke åt sådant som väger upp. Det kanske är naivt, men det naiva behöver inte vara obetydligt.
”Ha alltid en flaska skumpa i kylen för ett speciellt tillfälle”, läste jag en gång. ”Ibland är det speciella tillfället att du har en flaska skumpa i kylen.”
Det är ta mig tusan det bästa livsråd jag hört.
Jag hör dig, Göran. Vi organiserar oss. Men först korkar vi upp.