I mitt minne så är motivet av en musiker som står på en scen och sjunger ”Everybody’s got a hungry heart”. Publiken är livlig och dansar till låten, förutom en person som står vänd mot betraktaren och skriker desperat ”Me too! But what does it mean?”.
Det var en träffande tavla. Desperationen av att känna igen sig i någonting man inte kan förstå. Så jag skrattade till och surfade sen vidare.
Tiden gick men minnet av tavlan stannade kvar. För mig är det ovanligt att konst väcker någonting. Snarare tvärtom. När jag normalt tittar på konst sätts hjärnan i tomgång för den begriper inte vad den ska tänka, eller så blir jag frustrerad för att jag känner mig dum.
Så efter några år bestämde jag mig för att söka upp tavlan igen. Jag tänkte att det skulle vara lätt. Har inte folk sagt att allting stannar kvar på internet?
Nu har jag finkammat Daniel Johnstons konstarkiv, skrivit möjliga kombinationer av nyckelord som Daniel Johnston, Hungry Heart, Artwork, What does it mean, Artist on stage på olika sökmotorer och till och med mailat dom som förvaltar Daniels konst utan att hitta den förbaskade tavlan.
Dagens informationssamhälle har gjort att svaret på en fråga och den befriande känslan av att veta någonting nästan alltid bara är några knapptryck bort. Därför gör det extra ont när tekniken sviker och lämnar dig i okunskapens svarta hål. Jag har vuxit upp i ett samhälle där varje chans till en diskussion stoppas i startgroparna av att någon tar upp en mobil.
Kanske ska jag vara tacksam över att ha fått en egen vit val i teknikens guldera. En egen kunskapslucka som inte går att fylla? Jag frågar mig själv vad sångaren i Alphaville heter och innan minnet fått en chans har jag fått 6850 resultat på 0,56 sekunder (han kallas Marian Gold men heter egentligen Hartwig Schierbaum).
Men jag är inte tacksam, jag är frustrerad! Jag släppte precis att skriva krönikan för att förlora ännu en timme med att planlöst vandra runt på webben för att hitta någonting som ens påminner om tavlan i mitt minne. Det dyker upp många andra tavlor av honom som jag gillar men jag föser bara bort dom och fortsätter.
Har jag bara hittat på det? Finns ens tavlan, och om den nu inte ens finns, varför gör det då så förbannat ont?
Allt jag vet är att jag håller med, även om jag vet inte vad det betyder.