”Händerna skrek som nykläckta bebisar”

Här nere i Göteborg, och i alla andra stora städer för den delen, så har det blivit oerhört populärt med eldrivna sparkcyklar som man kan hyra och köra som alternativ till cykel eller kommunal transport.

Krönikören skriver om att testa den eldrivna sparkcyklar

Krönikören skriver om att testa den eldrivna sparkcyklar

Foto: Fotomontage

Krönika2021-05-20 06:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det finns ett flertal olika företag som har spridit sina elcyklar över stan. Jag var länge väldigt kritisk till dessa sparkcyklar. Det kändes på något sätt lite ovärdigt att se vuxna människor komma och köra ett fordon ursprungligen konstruerat för barn. Med tiden så har jag mjuknat för idén. Det är nämligen ofta både billigare och snabbare att ta en Voi någonstans istället för att ta spårvagnen, som i bästa fall är opålitlig.  

Jag har blivit så pass van vid dessa el-sparkcyklar att för några helger sedan då jag och flickvännen var på parmiddag så valde vi att för första gången ta varsin hem som resemedel. Detta framför alltför att klockan började bli väldigt sent och vi inte ville springa till den sista spårvagnen. 

Min nyfunna - men skeptiska - tillit på effektiviteten hos dessa sparkcyklar skulle snart ställas på prov. Vad vi inte räknat med var att den temporära sommarvärmen som hade infunnit sig i Göteborg. Men ni vet hur det är, när man först får smak på varmare tider så inbillar man sig gärna att det är sommaren som kommit och den är här för att stanna, oavsett vilka motbevis man ställs inför. Så trots att termometern visade nästan nollgradigt, så var vi klädda för sommarväder. När vi klev ut i den mörka vårnatten för att bege oss hem så blåste en karg och kylig vind, det var inget annat än skitkallt. 

Vi stod och velade ett tag. Alternativet var att gå hem, men det skulle ta åtminstone en timme, medans en Voi skulle gå mycket snabbare. Vi suckade och låste upp varsin sparkcykel, redo att förfrysa våra fingrar och tår. Det som saknades mest var vantar. Resten av kroppen skallrade bara lite grann, men händerna skrek som nykläckta bebisar. För att åtgärda detta fick vi agera överlevare och göra det mesta av det lilla vi hade, det innebar att knyta munskydd runt händerna som provisoriska vantar. Det måste ha sett oerhört löjligt ut. Vi tog oss hem till slut, då var det raskt ner i sängen med alla filtar vi kunde hitta i lägenheten. 

Läxan var lärd. Det var tydligt vad som skulle stå som syndabock. Givetvis de infernaliska sparkcyklarna. Aldrig kan man lita på moderna uppfinningar eller teknik. Om vi kunde ha planerat och klätt oss bättre, eller helt enkelt skyndat oss till spårvagnen? Aldrig, finns inte på kartan. Vi agerade oklanderligt. Det var bättre förr.