När jag var runt sex år gammal fick jag ha det halsbandet runt min hals och det dröjde inte länge efter det förrän jag riktade blicken mot himlen och undrade över konstellationer.
Att hitta stjärnkonstellationer påminde mig om ritböcker där man kunde dra ett streck från punkt till punkt tills det började likna en varelse eller kanske ett hus till slut. Med mina ögon drog jag en osynlig linje mellan punkt till punkt tills jag kunde se Orions bälte och Cassiopeia. När det var norrsken ute hittade jag nästan alltid Den Stora Björnen nära intill vilket är den viktigaste konstellationen i den norra himlen, även känd som The Big Dipper eller Ursa Major.
Att hitta konstellationerna var dock inte tillräckligt, jag behövde veta deras berättelser vilket alltid bottnade i grekisk mytologi. Cassiopeia var en drottning som skröt om sin skönhet, hon påstod sig till och med vara vackrare än havsnymferna som också kallas Nereids. Cassiopeias skryt gick inte hem hos havsguden Poseidon vilket resulterade i att han skickade havsmonstret Cetus till drottningens kungarika. Där lämnade Cetus riket i ett kaos samt fångatog Cassiopeias dotter, Andromeda. Det var Perseus, flygandes på hästen Pegasus, som räddade prinsessan Andromeda i slutändan. Alla fick sig en avbild i himlen, men Cassiopeia fick hänga upp och ner i himlen för hennes skryt. Perseus och hans älskade Andromeda placerades fint bredvid varandra och under vintermånaderna hittade jag Andromeda när jag var 15 år.
Det var överväldigande att se rakt på Andromedas stjärnbild för där i konstellationen befinner sig även Andromedagalaxen. Med en kikare kan du hitta vad ser ut som ett litet moln i stjärnbilden. Det är vintergatans närmaste granngalax, hela tre miljoner ljusår från oss. Det sägs att runt 10 biljoner år från nu så kommer våra två galaxer påbörja en kollision och bli ett.
Om nu mänskligheten klarar sig tillräckligt länge för att bevittna detta event är jag tveksam på. Många år senare står jag i Greenwhich Observatorium, hemmet till tid och rum. Där befinner sig ett av de största teleskopen i världen. Jag undrar över hur nyfikenheten över rymden började hos människor. Rymden får mig att känna mig så liten och gör det så enkelt att se på mina problem med humor och en nypa salt. Att jag spillde kaffe över mina byxor känns inte så viktigt när jag vänder blicken upp mot stjärnhimlen.