En vän till mig felskrev en gång sköna maj till sköra maj. Det gjorde hon bra! Hon har författat många andra eminenta saker men just det här blev extra bra. Sköra maj. För plötsligt krockar livet med sig självt och även de mest stabila av oss drabbas av odödlighet och tror att man inte behöver sova när det hela tiden är ljust. Det finns plötsligt ännu fler saker att hinna med i takt med att omvärlden tinar fram och maj blir ofta ett gatlopp mellan yttre och inre förväntningar samtidigt som hjärnan slänger kalender och tidsuppfattning över bord.
Sköra maj. För alla mår inte alls bra av den här överdosen av ljus, värme och ökningen av förväntningar på vad en människa hinner med under en vecka. Stressen ökar, pulsen stiger och känslan av otillräcklighet växer med rekordfart. Säsongsbunden depression tänker de flesta har med höst och mörker att göra men det finns också de som drabbas hårt när det vänder mot där vi nu är. Istället för energi, skaparkraft och framåtanda blir man trött, nedstämd och utan någon som helst lust att skura altanen, delta i städdagar och tvätta bilen. Grannarna vill ha cykelfest, själv vill man bara ligga inne på soffan och dra en filt över sig fram till höstkanten.
Det här är inte mina egna erfarenheter men som läsaren kanske förstår så har jag lyssnat en del på tankar och känslor från människor som kämpar med maj. Jag har också lärt mig att det kan vara svårt att få gehör från andra kring att vara deprimerad under ”fel” årstid. Höstdepression ifrågasätter ytterst få men våren ska man väl ändå vara glad åt? Får man verkligen hata maj?
Själv gör jag inte det. Men även om det gått många år sedan dess minns jag fortfarande den förkrossande upplevelsen av att inse att en långvarig relation kommit till sin ände, mitt i den här explosionen av livslust och kraft. Allt som jag hade vetat var inte mer. Ljuset, värmen och häggen som slagit ut. Doften låg som en skir dimma i luften framför mig när jag gick genom den magiska vårnatten på väg hem mot Norrböle. Tårarna rann konstant och hjärtat ville brista. Hur kunde det vara så att tillvaron tillät att man fick vara helt förkrossad mitt i allt det här magiska och vackra? När allt annat verkar pånyttfött låg mitt liv i spillror utan hopp om framtiden. Det gick inte ihop. Min själ satt inte längre ihop. Och allt som jag älskat med våren och sommaren blev plötsligt outhärdligt.
För den som undrar, jo, det gick över. Jag blev glad igen och kunde återupprätta min relation till maj. Men alltid när det rullar på som det nu gör brukar jag tänka på alla de som ständigt möter maj med en känsla av olust och oro inför hur den här perioden ska bli. Att jag tänker hjälper ingen så jag brukar göra en riktig insats genom en gåva till någon organisation som arbetar med att stötta människor som har ont i själen. Jag försöker lyssna extra noga på svaret när jag frågar andra lite i förbifarten hur det är. Vad säger de? Ler både ögon och mun eller låtsas man vara glad fastän man inte är det? Är jag osäker brukar jag fråga. Ibland har man fel men ibland har man också rätt. Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Att vara lite extra uppmärksamma hur sköra maj påverkar vår omgivning är en enkel insats som kanske kommer hjälpa någon orka lite mer eller känna sig sedd och omtyckt. Tillsammans är vi bättre.