Min man har något som kallas för synestesi, ett neurologiskt fenomen som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade. För honom handlar det till exempel om att han ser bokstäver, siffror, veckodagar, årtal och namn i olika färger. För sitt inre alltså. Siffran 8 är roströd, fredag är blå, året 1977 är brunt, Helena är ett gult namn. 2, 5 och 7 är sympatiska, goda nummer. Talet 18 ogillar han. Det finns något illvilligt över den siffran.
Ni hör ju. För den som inte själv har synestesi (det vill säga majoriteten av befolkningen) låter det lite vrickat. Men för honom är det helt naturligt.
En bekant skrev nyligen på Instagram att hon just fått veta att hon har afantasi, ett annat ovanligt neurologiskt tillstånd som gör att man inte kan visualisera bilder. Hon kan alltså inte skapa mentala bilder av hur något ser ut eller låter när hon till exempel läser en bok eller hör en berättelse, eller om någon ber henne tänka på ett barndomsminne eller en favoritplats. För henne är det bara svart.
Det tog fyrtio år innan hon förstod att det inte är så för alla.
Tänk så olika vi kan se och uppfatta världen ändå. Vilka olika upplevelser vi kan ha av samma sak. Ofta är vi inte ens medvetna om vår egen begränsning eller subjektivitet, utan tänker att vårt eget synsätt självklart är det mest rimliga. Så dumt!
Nu är ju våra världsbilder inte till största delen präglade av neurologiska egenheter, utan snarare av arv och miljö. Värderingar som hängt med oss länge. Livssituationen vi befinner oss i, kommer ifrån eller strävar efter.
De som delar vår världsbild är det oftast lätt att umgås med. 8:an är röd för dem också, liksom. Vi förstår varandra. I filterbubblans välsignade värld hejar vi på och peppar varandra, och i förlängningen oss själva, för att vi är så himla smarta och bra.
Med andra kan det vara smärtsamt tungrott. En gammal klasskompis kanske, som du inte längre har något gemensamt med men ändå pliktskyldigt håller kontakten med. Ni talar inte samma språk. När du målar upp något med ljuvliga scenarion är det bara svart för den andre. Eller tvärtom.
Det kan såklart vara givande att umgås med någon som har en helt annan världsbild, om det finns en gemensam vilja att förstå varandra. Oftast gör det inte det. Då blir relationen bara frustrerande. Det är sällan sunt att stånga sig blodig för att få en meningsmotståndare att fatta. Men, om vi bara försöker se det hela på den andres sätt, kanske vi ändå kan acceptera varandra? I bästa fall lär vi oss något, även om det kanske aldrig helt går att förstå hur det kan vara så självklart för någon att siffran 9 är ljusblå.
Det är alltid intressant när man upptäcker att ens egen bild inte delas av alla, att helt andra saker är viktiga för dem. När vi för några år sedan bytte korsordsleverantör i Norran blev det ramaskri – tydligen var det detta och inte vårt fina nyhetsarbete som våra papperstidningsläsare brydde sig mest om. Som redaktionschef var det lite svårt att ta in. Nu, en sjukskrivning senare, uppskattar jag verkligen den dagliga rutinen med att lösa kryssen. Se där. Perspektiven kan ändras.
Så lätt vi kan bli förmätna och tycka oss veta bäst. Men kan det vara så att alla idioter och clowner där ute inte är onda människor ändå? Kanske är det bara så att deras sjuor är blå och måndagar rosa, medan mina helt saknar färg?