Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem som förutom gränslös sorg, smärta och lidande dessutom kostar samhället miljarder varje år. Ibland när jag skriver och pratar om de här jobbiga och smärtsamma siffrorna, kunskapen och statistiken så reagerar folk på ett sätt som är mer eller mindre obegripligt. Missförstå mig rätt, jag har full förståelse för att alla inte har samma syn på livet och vårt gemensamma samhälle, det är inte det som är problemet. Men det jag pratar om, som jag finner gränslöst provocerande är folk som svarar såhär:
”Nej men så synd att du berättade det här. Verkligen tråkigt, jag tappar lusten och känner att jag inte alls vill vara en del av jämställdhetskampen eller överhuvudtaget engagera mig i den här frågan när du skriver att män förtrycker, slår, våldtar och mördar. Om du bara inte hade varit så negativ mot män och uttryckt dig på det där sättet så hade jag nog kunnat bry mig men nu säger jag istället, tack men nej tack.”
Alltså förlåt mig, låt mig få gråta dig en stor brusande flod men så här är det: Om ditt engagemang i en samhällsfråga inte tål att en statistisk verklighet, ett strukturellt problem eller ett förtvivlat skrik över sakernas tillstånd överhuvudtaget nämns utan att du tappar lusten. Då var du nog extremt osugen redan från början. För att kunna förändra måste vi kunna prata om det som är svårt, även om det gör dig ledsen, arg och kanske väcker känslor av maktlöshet. Tystnadskultur och gammaldags mansnormer är en del av upprätthållandet och möjliggörandet av fortsatt förtryck och våld. Så gör det inte enkelt genom att slå ifrån dig obehaget och skrika ”inte alla män” när någon berättar, utan reflektera istället över hur du kan vara en del av lösningen.
Det handlar om att vi alla behöver ta gemensamt ansvar. För ett samhälle fritt från våld, för att kvinnor ska slippa bli dödade av män som sa att de älskade. Den stora utmaningen ligger i att rannsaka sig själv i de små vardagliga sammanhangen. Det går bra att ta ansvar utan att vara självutplånande, ledsen och skamfylld. Det går bra att ta ansvar utan att trycka ner andra längs vägen. Nej inte alla män. I dag kanske det är du som börjar förändringen genom att våga stanna upp och känna efter.
Det är fröet till revolutionen som vi alla väntar på.