Och sedan landar insikten. Det är min son som hänger över sängen. Det är årets första skoldag och detta ville han markera genom att ha på sig sin duvblå skolavslutningskavaj. Men diamanterna, då?
Det har gått ett år sedan vi för sista gången loggade ut ur vår förra Minecraft-realm, Frihetsbarnens By II, men nu är peppen tillbaka och vi har startat Frihetsbarnens By III – vilket, naturligtvis, betyder att man som förälder måste ner och slita i gruvan när barnen somnat. De trånar efter gruvan, men sådana sysslor är sedan förra seklet förbjudna för barn.
Men jag kanske ska delge er lite Frihetsbarnens By-lore. För det första, en Minecraft-realm är som vilken Minecraft-värld som helst, förutom att man ständigt är online. Alla som är med kan när som helst ansluta när de vill och göra sin grej. Man sätter globala inställningar, typ så som svårighetsgrad, koordinater och eventuella fusk.
Så, vilka är det då som driver byn? Ja, det är föräldrar till ett gäng kompisar och kusiner, kan man säga, och så såklart barnen själva. Den första byn låg bara uppe i typ en vecka. Vi hade hittat en grym seed och tänkte att vi där kunde låta barnen få leva rövare. Men vår idé om frihet visade sig få rätt påtagliga konsekvenser även utanför spelet. Det tycks vara så att när en person lever ut sin form av frihet kan det inskränka på en persons form av frihet. Man kanske råkar bränna ner någons favorithus eller slarva bort någons verktyg. Och Minecraft, speciellt i överlevnadsläge, kommer med en Ikea-effekt så det bara sjunger om det. Alltså, att man bli mer känslomässigt hängiven till ett objekt om man lagt ner mycket tid eller andra resurser för att skaffa det. Så exempelvis, om man råkar förlora sin hårt intjänade treudd med lojalitet-förtrollning. Ja, då kanske man försöker kvittera ut dessa känslor på något sätt.
Första byn lades ner. Den naturliga pendelrörelsen ledde till Frihetsbarnens By II. Här fanns regler. Det man har sönder ska man laga, det man tar ska man ersätta, man återplanterar det man skördar och man frågar innan man lånar. Och om man skulle bygga något nytt, ja då var man tvungen att söka bygglov hos rådet först … alltså hos de vuxna. I slutet krävdes även ett slags lämplighetstest innan man blev insläppt.
Idealen som den första byn hade blev helt klart hämmade i uppföljaren. Och Frihetsbarnen By III är ännu gång pendelrörelsens återgång. Kanske nu till någon slags gyllene medelväg, där rättigheter och skyldigheter går hand i hand.
Den nya seedens spawn öppnar upp i en badland-biome av rödbruna, sedimentära bergarter, omgivet av djungel, svartek och björk. En helt perfekt värld. En by är hittad, byborna där är säkrade och allehanda infrastruktur är på väg att installeras. En saluhall, en morotsfarm, ett bibliotek och ett stekhus. Såklart finns även ett dagbrott som leder ner till y-koordinat –53, där den tätaste fördelningen av diamanter går att finna.
När barnen äntligen somnat inleds sålunda kvällsskiftet. Ner i gruvan med en splitterny diamantyxa med effektivitet III-förtrollning (det bästa jag hade för tillfället). Grävde rakt fram en timma, kanske mer. Två blocks höjd, och flertalet chunkar. Hittade blygsamma 11 diamanter. Dålig skörd, men det fick duga.
Tillbaka till sängkanten, första skoldagen.
”Ja, jag har hittat elva diamanter och massa guld, lapis och redstone. Allt ligger i en kista i huset vid morotsfarmen.”
”Och får jag spela?”
”Nej, det är skola”, svarar jag, och oj, vad det tar i ibland när man måste vara vuxen och förklara att jullovets sötebrödsdagar är över.
”Men efter då?”
”Jag lovar inget, men utesluter inget.”