Det finns gott om momshaming där ute. Folk (mestadels andra kvinnor) verkar tycka sig ha rätten att uppfostra andra i hur de ska uppfostra sina barn. Vad ni än gör, gå inte in på Familjeliv och blotta strupen, för jösses då smäller det. Hur dålig mamma kan man vara egenligen? Tydligen den sämsta.
Två ungar har jag och min man lyckats sätta till världen. I dagarna fyller de 10 och 12 år. Inga småbarn längre alltså. Fönstret för att prägla dem till att bli bra individer stängs snart. Stressen!
Jag inbillar mig att det var enklare förr. Jag tänkte alltid att jag skulle bli en sån där mamma som bjöd kidsen och deras kompisar på hembakat fika och en pratstund efter skolan, precis som det var när jag växte upp. Sen insåg jag att de flesta morsor jobbade deltid då och kunde ägna sig åt bakning och matlagning som om det inte fanns någon morgondag.
70-talsmammorna behövde inte bry sig ett dugg om baby showers och dyra statuskalas på Trampolinhuset. Sådant existerade helt enkelt inte. Skärmtid var inte en grej. Vi fäktades med träsvärd och byggde högkvarter på kallvinden. På sommarens bilsemester låg vi i skuffen på kombin och läste serietidningar. Säkerhetsbälte schmäkerhetsbälte. Curlade barn? Inte en chans. Allvarsprat om värderingar och "Stopp min kropp!", förekom det ens? Förutom haschkakorna som visades upp på SANT-lektionerna i skolan fanns det ju knappt några faror där ute.
Men det var då. Nu är nu. Jag blev ingen bullmamma. Bara en person som vill ha en egen identitet och en karriär och ett äktenskap och välartade trygga barn och försöker få ihop det. Men inte utan ångest.
Tiden mellan att försöka reda ut vilka av kompisarna som ska äta middag hos oss eller var i skolplattfomen man hittar veckans läxa är förtvivlat kort. Hur ska jag hinna lära barnen väsentligheter som att det är bäst att inte läsa kommentarsfält, låta sig luras, gräva för djupt, ha dåligt samvete, gå över ån efter vatten, nedvärdera andra, lämna spisen på, tro på allt man hör, somna som ovänner, lyssna på skvaller, ta förhastade beslut, kasta sten i glashus och allt annat som man bör undvika?
Jag försöker klämma in livsråden och konsekvensanalysen lite här och där: en utläggning i bilen på väg hem, en fråga vid matbordet, ett kort samtal vid läggdags, men herregud så otillräcklig man känner sig. Går något ens in? Barnen har liksom inget intresse av att lyssna, de bara suckar "Vi veeet, mamma". Sonen, som är någonstans på NPF-spektrat, föredrar att sitta på sitt rum och spela My singing monsters. Dottern har fullt upp med att klura ut om hon ska bli präst, kläddesigner, detektiv eller någon annat som alla de projekt hon drar igång ska leda till. Däremellan är det fokus på läxor och att få i dem näring. Vi har absolut resignerat till att laga olika rätter anpassade efter vardera barns matfobier, väl underbyggda med argument som "Jag tycker inte om gurka, den smakar ingenting."
Med oförmågan att överföra all vår vishet på kort tid får vi nöja oss med att ge barnen ett kärleksfullt hem, berätta att vi älskar dem, påminna om att de alltid kan prata med oss, säga förlåt när vi blivit irriterade och försöka hitta på något kul tillsammans när det går.
Jag får väl lita på att det ger en bra grund, och att insikterna ändå kommer till dem med åren, utifrån deras egna erfarenheter. Gurka är ju ändå ett fräscht tillbehör, det kommer de väl att förstå?