I perioder har jag valt att checka ut från sociala medier som Facebook och Instagram. En paus då och då har varit välbehövlig, och har gett tid för reflektion. Nu står jag där igen. Utcheckad och klar.
Det jag slås av direkt när jag checkar ut, är att strålkastarljuset slocknar, i form av en mobil som aldrig tänds upp för aviseringar. En fråga som dyker upp, är hur stort den enskilda människans bekräftelsebehov är.
Är det ett allmängiltigt tillstånd att vilja synas, gillas, delas, frontas och följas?
Jag vet inte svaret på den frågan och skall avhålla mig från spekulation och antagande. Har jag irrat bort mig längs en digital irrstig som leder mig längre och längre bort och alltmer sällan hem. Var någonstans på den stigen är mina barn? De som fötts in i en digital värld där världen inte är längre bort än ett knapptryck.
Vem är jag när jag inte bekräftas, aviseras, matas och svälts på samma gång i ett socialt mediebrus som urlakar och göder själen på en och samma gång?
Jag har matat draken med hela mitt liv. Jag har kilat fast barndom, vuxenliv, ilska, glädje, sorg, kärlek, längtan, trauman och livsglädje mellan drakens gula tänder. Uppmanat den att gapa och andas hetrök i form av aviseringar och pling i mina medmänniskors digitala handbojor. Jag har ett slukhål i själen där det ligger drivor av gamla uttjänta emojis som jag skulle kunna bygga en liten stad utav, längst den irrstig som jag vandrat på.
När utcheckningen har trätt i kraft så frigörs tid till annat. Till skrivande, läsning, promenader, långa telefonsamtal och tankar som får löpa fritt från början till slut.
De långa telefonsamtalen fylls av skratt, delningar av vad som hänt i livet, arbete, barn, oro för framtid och då och då lite ältande av det förflutna. Minnen dyker upp och samtalen drar iväg och landar i allt från barndomens somrar, skoltiden i Lövånger till åren i Skellefteå. I mina kupade händer rymmer jag de personer som hör av sig till mig när de sociala medierna stängts av. De är jämnt fördelat mellan kvinnor och män. Många av dem är vänner sedan decennier, några så långt bakåt i tid som barndom. Några är nyvunna vänner som passerat min livsstig och vi har funnit varandra mitt i livet. Viktiga personer som har en plats nära hjärtat.
När jag ringer till min faster aktiveras dialekten och via telefonlinjen så levandegörs människor som levde i och runt Burträsk. Vi rör oss många gånger i dåtid. Min pappa gick bort i mitten av augusti. Han var en man utan internet, smartphone och snapchat. Han levde analogt och ringde flera gånger i veckan för att fråga hur jag hade det. Han undrade hur barnen mådde, hur det gick i skolan för dem och om jag trivdes på nya jobbet.
Jag fick en uppdatering av läget i Burträsk. Om det hade hänt något speciellt. Om någon flyttat, blivit sjuk, senaste nytt på väderfronten och en och annan släkthistoria. Min pappa hade ett alldeles särdeles gott minne och hade en speciell gåva när det kom till namn och släktskap. När det nu händer något speciellt i mitt liv så dyker genast tanken upp att jag måste ringa till pappa och berätta. Det tar några sekunder innan jag inser att han inte kommer att svara.
Jag ska försöka att anamma pappas analoga levnadssätt. Men vet också att en tillvaro utan sociala medier gör att känslan av utanförskap då och då dyker upp.
Var är du i de sociala mediernas värld?
Johanna Eisfeldt