En rädsla som kom att bli min styrka. Ungefär en vecka innan avfärd hade jag två olika avskedsmiddagar med två olika kompisgrupper. Jag minns att jag satt där och tänkte ”jag undrar vilka av dessa vänner jag fortfarande kommer ha när jag kommer tillbaka”. Vissa vänskaper funkar när man ger dem näring varje dag men faller tyvärr isär när du inte har tid att värna om de banden ständigt.
Sedan finns det vänskaper så starka att det inte spelar någon roll hur länge du är borta, de väntar fortfarande på flygplatsen när det är dags för din hemkomst. De två första åren förlorade jag vänner som mest – det var banden som svalnade när jag var som mest upptagen med ett nytt liv, ett nytt hem och ett nytt jobb.
I början sved det lite i bröstet men värmen från de som fortfarande stod kvar de två första åren var tillräckligt. Då började jag istället oroa mig över de som fortfarande höll ut. Jag började föreställa mig hur de skulle bli färre och färre för varje år jag sprang ut ur flygplatsen. Men efter sex år så stod de fortfarande där, fem bästa vänner och alla redo att omfamna mig för tiden vi saknat varandra.
Flytten tog inte vänner ifrån mig, flytten framhävde istället mina sanna vänner. Flyget som tog mig från snön till Big Ben filtrerade ut mina framtida brudtärnor, gudmödrar och systrar. Alla med olika syften. En vän ringde mig varje månad för att hålla mig uppdaterad vad gällde svensk politik, nya affärer i stan och de stigande hyrespriserna.
En vän slog på facetime varje vecka medan hon promenerade sin valp längs älven. Den valpen är nu lika stor som en björn, nästan. En vän ringde mig med skvallret.
Jag skrattade alltid lika varmt åt den svenska avundsjukan samt åt den stora kontrasten mellan byar i Norrland och en av världens huvudstäder jag nu befann mig i. En vän ringde för att peppa mig. Det var allt från före möten och auditions till jobbintervjuer och fotograferingar - ett samtal från Skellefteå lös alltid upp min mobil innan jag begav mig in med ett klappande hjärta.
I skrivande stund sitter jag på golvet och slår om julklappar till vännerna jag kommer återförenas med om bara några veckor. Julklapparna är färre än de var under min första hemkomst men de har betydligt mer tanke bakom sig. Snart sitter vi allihopa runt ett stort matbord i Ånäset med min mammas tunisiska mat. Jag inser hur lyckligt lottad jag är, att ha dem att se fram emot varje år.