Före pandemin blev det i alla fall trots flygskam och klimatångesttankar minst en resa per år, inrikes eller utrikes.
I början av sommaren hälsade en nytillkommen vänskap på och planer att återbesöka henne i höst smiddes under skratt och promenader. En resa till Stockholm i mitten på augusti bokades med syfte att få en fin start på hösten och fylla depåerna med nya minnen.
Så kom då dagen och med den nervositeten. Hur var det nu? Vad innebar det att boka en inrikesresa utan handbagage? Hur stor väska ryms under sätet framför mig? På jobbet grävdes en linjal fram och när storleken på väskan föll inom ramen för det tillåtna slappnade jag av. Sådärja.
Rad 23, stol B, där skulle jag tydligen sitta på resan ner mot huvudstaden. Trångt, var det. Väldigt trångt och väldigt varmt och jag kände hur svetten började sippra fram på flertalet kroppsdelar. Herrejösses, vad trångt, varmt och svettigt det var och när flygplanet började rulla framåt slog mitt hjärta så högt att jag förväntade att kvinnorna på vardera sida om mig borde höra det. Helt plötsligt kom tankar till mig som jag inte tänkt på sedan länge. Någonstans i minnet kunde jag leta fram något om att det mest olycksdrabbade tillfället vid flygningar var vid start och landning och jag började spana runt omkring mig för att se om det var någon jag kände på planet.
Jag kan nämligen tycka att det känns lite bättre att tänka tanken att om jag nu ska dö på flygplanet på vägen till mitt resmål, så känns det lite bättre om jag kan dela den upplevelsen med någon annan jag känner, eller åtminstone känner till. En lättnandes suck drogs då jag några rader framför mig såg ett bekant ansikte. Vi känner inte alls varandra, men jag har i alla fall ett namn på personen jag såg och lugnet infann sig.
Nu dog jag inte. Vare sig på vägen till eller från Stockholm, men tankarna på dödsögonblicket har närmat sig vid fler tillfällen efter resan. Som när jag satt fast i trafiken på Viktoriabron vid 16-snåret en dag. Tänk om bron skulle rasa? Samma procedur upprepade sig. Jag spanade på bilarna bredvid mig, framför och bakom och fick syn på en kollegas bil. Skönt. Då åker jag då inte ner i älven själv om det skulle vara så att bron helt plötsligt skulle ge vika, vilket den uppenbarligen inte gjorde. Jag ser mig varken som bil- eller flygrädd, men påtagligt är att jag kanske måste omdefiniera det på äldre dar.