Det var Malmbergets 862:a i ordningen och det blev också det telefonnummer som jag aldrig glömmer.
Fram till dess hade vi varit tvungna att cykla ner till telegrafstationen för att ringa. Nu behövde jag bara veva runt en vev, lyfta luren, beställa ett samtal av en tant (det var bara tanter som var växeltelefonister) och fråga min bästis om vi skulle ut och leka. Skillnaden i funktion och design från min barndoms stora, tunga bakelitlåda till min nuvarande mobiltelefon är ungefär lika stor som mellan dåtidens VW-bubbla och vår tämligen nya Toyota Hybrid.
Min första egna bil var en begagnad folkvagn av årsmodell 1958, inköpt för min första lön och med ett bidrag från mamma. Det var den första bubblan med stor bakruta och jag betalade ettusen tusen kronor år 1966. Fortfarande kan jag framkalla lyckan och frihetskänslan som jag upplevde när jag satte mig bakom ratten och vred om startnyckeln.
Min blivande man Bertil hade sedan flera år tillbaka även han en folkvagn. Den var från 1953, hade delad bakruta och en växellåda som endast tillät att man lade in ettan när bilen stod stilla. För att visa åt vilket håll man tänkte svänga hade den långa röda infällda pilar som poppade upp med ett klick. I medvind och utförsbacke hände det att bilen uppnådde en topphastighet av 100 km/timmen. Av vinddraget flög då båda pilarna upp samtidigt och det såg ut som bilen fällde ut sina vingar för att göra en luftfärd.
I vår nuvarande bil har jag alltid den flera hundra sidor tjocka instruktionsboken inom räckhåll. Instrumentbrädan har, förutom ett flertal dataskärmar, ett oräkneligt antal knappar, spakar och vred som i olika kombinationer styr bilens många funktioner.
Jag fattar inte, nej jag fattar inte all datafixerad information som idag sköljer över mig! När omvandlingen till det digitala, men ack så sårbara, samhället skenar blir vi allt fler som tvingas se framtiden från baksätet. Utan barn och barnbarn, födda med båda tummarna på ett tangentbord, vet jag inte hur jag skulle klara mig.
När jag irrar runt och letar min urladdade smartphone, händer det att jag tänker tillbaka på tiden när telefonen alltid var fulladdad och stod tryggt förankrad med en sladd på en byrå i hallen. Jag har även ögonblick när jag saknar känslan i min första egna bil som inte var det minsta smart, men som uppfyllde bilens egentliga, uppgift. Den tog mig dit jag skulle.