Författarinna till stroferna (i ingressen) hade jag verkligen önskat att jag vore men ack nej, så långt sträcka sig icke min storhet. Istället var det K.G. Ossian Nilsson som runt 1907 krafsade ner de här raderna och sedermera fick dem publicerade i diktsamlingen ”Dikter i urval. Jag hade själv aldrig hört dem innan de kom hem i not- och textform med min då sjuåriga dotter som skulle delta i ett luciatåg. Och det var ju för väl. För plötsligt hade jag en text att sätta på den känsla jag får när hösten övergår i den första iskalla och kolsvarta delen av vintern, toppad med snöfall som lägger ett vitt täcke över tak och träd.
Mest tydligt blir det när jag åker mot kommunens västra delar där mina ordinarie arbetsplatser finns. Hade jag kunnat dikta som Ossian Nilsson hade jag kanske kunnat livnära mig på skrivandet men då jag ännu i denna ålder inte lyckats få ur mig ens i närheten av den klassiska luciasången får jag hålla till godo med skolområdet som rymmer Jörn och Boliden.
Har du någon gång sett de här trakterna i månsken? Då tycker jag att du ska företa dig att någon gång under din livstid göra det. Jag skulle rekommendera att köra den inre vägen över Kågedalen om du verkligen ska få se vyer, vidder och vinter som är mer vinter än någon annanstans. Väg 95 duger också bra, i soluppgång, solnedgång och när månen lyser benvit över snön och den kolsvarta skogen.
Själv är jag uppvuxen i Jörn och tänkte nog inte särdeles mycket på hur naturvackert det var innan jag kom tillbaka för att jobba 2020. Och vad som är vackert ligger förstås i betraktarens ögon. När jag var 17 år och flyttade till Skellefteå hade jag inga tankar på att mina ögon skulle tåras vid anblicken av soluppgång över snöiga skägglavsklädda taniga tallar i utkanten av en myr. Men som 40+ var det bland det vackraste jag någonsin hade sett.
Stundvis kan det vara som att köra i ett sagolandskap. Om du någon gång funderat på hur det skulle vara att köra bil i filmen Frost när Elsa varit i farten så skulle jag vilja säga att här har vi en bra möjlighet att göra det. Ibland stannar jag bilen och sitter bara och tittar. Ibland går jag ut och står i mörkret och kylan och andas in det mäktiga fenomen som den norrländska vinternatten är. Norrskenet jagar grönt över himlen och jag är i nuet bättre än något avslappningsband för tanter någonsin kunnat övertyga mig om att vara.
Ibland behöver man inte åka så långt för att se saker att förundras över. Det är ju allt en väldans tur det när denna här nu rådande årstid också är rätt tröttsam att ta sig igenom. För att citera en annan ganska välkänd låtstump som kopplas samman med årstiden så är det mörkt och kallt ute just nu. Det sliter på. När jag skriver det här veckan innan du kan läsa det i tidningen, närmar vi oss en månad till jul och även vintersolståndet som är årets kortaste dag. Sedan vänder det och går mot ljuset igen. Det stänger ute mycket av vardagen och tröttheten gör att i vart fall inte jag orkar gå för full fart som vanligt.
Men tänker mycket gör jag och att ha förmånen att köra längs en vindlande väg där landskapet sätter upp en spektakulär show varenda dag gör sitt till för att tankarna ska tänkas ännu mer. Ta hand om dig nu när vi går mot en tid som för oss många är stressig. Alla kan inte pendla till Boliden och Jörn men säkert ser du något fint på din egen dagliga väg som kan ge dig en varm känsla och en möjlighet att stanna upp vardagsmåstena i huvudet. Andas in, njut av sinnesintrycken och att du lever och finns till. Det räcker. Du räcker.