Och visst är det något märkligt som händer, plötsligt upphör konstverket att vara en irriterande detalj och förvandlas till ett konstverk där jag hela tiden upptäcker nya saker. En bild som hela tiden bjuder på nya överraskningar och tankar kring vilka ambitioner den som drog penseln över duken egentligen hade.
Det dröjer inte länge förrän jag hör de gnisslande bromsarna ute vid korsningen, hur en kraftig dieselmotor varvar upp och snart händer det. Om det är tyngden från fordonet ihop med lermarken eller om det är en liten ojämnhet i gatan, jag vet inte. Jag vet bara att det gamla huset snart kommer att rista till. Jag vet också att det är nu som den utmanande bilden på väggen förvandlas till något ytterst irriterande igen. Jag kliver upp ännu en gång men den här gången drar jag inte ner det vänstra hörnet på tavlan, den här gången lyfter jag av den inramade bilden från sin krok och ställer den på golvet. Till början känner jag en viss lättnad men snart tar saknaden överhand. Jag blänger på den tomma väggen och bestämmer att ikväll så ska tavlans infästning göras om.
Irriterat kliver jag upp och sätter på kaffet allt medan ytterligare tre lastbilar passerar utanför. En av dem håller alldeles för hög fart och får porslinet i skåpet att klirra. Jag viker upp min padda och första tanken är att läsa nyheterna. Men det har blivit allt vanligare att dagen börjar med att besöka sidor där olika husobjekt säljs. Tanken om ett hus på landet, långt från byggnadsslammer och eviga lastbilar har känts alltmer lockande sista tiden. Faktiskt så pass lockande att sökningarna nu vidgats till långt utanför kommunen.
Kanske är det åldern som gör att sinnet söker lugnet utanför staden, kanske är det för att den omgivning vi fastnade för när vi köpte huset, den omgivningen är för evigt borta. Kanske har år av ständiga byggprojekt i centrum till slut tagit ut sin rätt. Kanske är det dags att sälja, att växla in räntan på bostadsbristens Skellefteå. Jag vet inte.
Jag smuttar på kaffet och befäster mitt enkla beslut. Ikväll ska tavlan vara tillbaka och förhoppningsvis hänga rakt fram till dess de stora besluten tagits.