En colaflaska ramlar ner på golvet och där får den ligga för jag kan inte plocka upp den.
Jag sitter i bilen. Ingen sitter bredvid mig, för jag färdas själv och så här långt har jag aldrig kört ensam. Har alltid åkt söderut med någon som sällskap, ibland med ett eller två barn och oftast med en man. Jag brukar oftast sitta på passagerarplatsen och varför kan man fråga sig, för jag tycker om att köra bil och tur är väl det nu när jag är ensam i bilen i fyrtio mil.
Det är något särskilt med att vara ensam. Kanske ska man kalla det själv och vilket ord som ska användas måste jag alltid tänka efter innan jag skriver eller säger det. Vet fortfarande inte helt säkert vilket som är rätt och när, men det känns som om ensam är ett deppigare begrepp än själv. När bilen rör sig söderut så kör jag därför själv, men känner mig till en början lite ensam.
Det går över. När första podden är slut är jag halvvägs till Umeå och när den andra är över så stannar jag på en mack på Carlslid och köper kaffe och en kardemummabulle. Känner mig plötsligt glad över att vara i mitt eget sällskap. Har hunnit tänka krångliga tankar helt klart och fått förstå att jag kan skratta högt utan att någon skrattar med mig.
När jag passerar Näske krog så hör jag Sanna Lundell berätta om förhållandet till pappan Ulf och jag känner att jag vill och måste prata med någon om det komplicerade i relationer till andra människor, för hon säger så mycket som väcker så många tankar i mig. Ingen lyssnar på det jag vill säga där och då, så mina funderingar besvaras i mitt eget huvud och det räcker faktiskt gott. Jag inser att jag är en bra lyssnare även när jag själv talar.
När jag några dagar senare kramar om människorna i Sundsvall och börjar köra hemåt är det med en helt annan känsla än när bilen började färdas i den andra riktningen. Jag sitter själv i bilen och njuter faktiskt av att vara väldigt ensam. Stannar och köper mat i Härnösand, kaffe i Umeå och däremellan så riktar jag blicken på vägen och låter tankarna färdas framåt.
Fyra timmar senare rullar jag in i lördagskvällens Skellefteå. Kommer hem till ett hus med en lycklig hund, människorna som jag lever med är på vift och jag ställer ytterdörren på vid gavel. Det känns som sommar ute och hunden lägger huvudet i mitt knä samtidigt som jag hör ljud från människor som är på väg ut och på väg bort. Jag lutar huvudet mot den vita tegelfasaden och tänker att åttio ensamma mil i en bil har gjort mig gott, för det är rätt sällan jag är helt ensam med mig själv.