En millisekund efter att sommarlovet börjat är alla rutiner som bortblåsta. Så även de regelbundna, planerade måltiderna man nu bara har ett vagt minne av.
Dagarna är ett fullständigt haveri. Barnen sover till halv elva. De äter frukost vid lunchtid och lunchen blir vid tre. Lunch förresten, borde man laga till nåt? Är det inte lite för varmt för det? Kan vi ta kräm och macka igen? Det åt de ju nyss till frukost …
Jaha, dottern har visst redan ätit hos en kompis. Så bra då.
Plocka in i diskmaskinen. Plocka ut ur diskmaskinen. Mängden glas och tomma glasskålar och kletiga smörknivar hopar sig. Hur länge har mjölken stått framme?
Det är inte superkul att vara ensam nöjeskoordinator för familjen, men skuldkänslorna över att inte vara ute och njuuuta när det är soligt tar över. Jag tar mig i kragen och packar för stranden. Barnen är peppade, även den spelberoende blekfis jag kallar son och som likt en vampyr beter sig som om solens strålar är livsfarliga. Halvvägs till Byske inser jag att det är lite långt att köra ändå. Jag svänger av i Boviken istället. Det är lika långgrunt där.
Filt och solstolar och kylbag, check! Barnen gillar inte mackorna och bryr sig inte om frukten, men slukar ohejdat Ica-kakorna. Jag vadar ut och fryser. Jag vadar in igen. Löser ett korsord och dricker kaffe med sand i. Kakmonstrena börjar fråga efter sina mobiler. Det är dags att åka hem.
”Vad ska vi göra sen”, undrar dottern, aka Duracellkaninen, direkt vi satt oss i bilen. Ingenting, mamma måste vila en stund nu.
De kunde inte bry sig mindre. Istället rings det in kompisar och planeras för övernattning. Det är middagstid men ingen vill äta eftersom Ica-kakor finnes. Jag och maken, som jag äntligen ser till, skrapar ihop något lätt av det som finns i kylskåpet.
Några timmar senare slår det mig dock. Attans, kvällsmaten! Kompisen med laktosintolerans, vad kan hen äta? Ska jag skicka ner dem till Sibylla igen?
Det blir varma mackor.
Ny dag, Duracell-dottern är med mig på stan. Vi delar på en finpizza. Det är ruccola på. Det gillas inte. Hon äter en slice och är sedan ”mätt”. Vagnen med donuts och churros intresserar mer.
Hon får en glass.
Förresten, vampyr-sonen som är hemma själv, har han ätit nåt?
Frukost bara, visar det sig när vi kommer hem vid fyra. Jaha. Bäst att fixa något snabbt. Steka några korvskivor. Lite kräm kanske? Själv tar jag en bryta. Dottern gör snabbnudlar.
”Ett satsigt mål per dag under sommaren, det får räcka”, säger en matinfluencer i podlurarna när jag flyr sommarkollot hemma för en stund. Det ska väl låta härligt casual. Men ärligt, ETT ordentligt mål per dag är en utmaning bara det.
När åt vi ens tillsammans allihop sist?
Tricket kanske är att bjuda hem folk lite oftare? Så man får ta fram grillen eller pizzaugnen och ANSTRÄNGA sig lite. För så här kan det inte fortsätta. Min nivå är just nu så låg att jag knappt orkar slå på en spisplatta.
Det behöver kanske inte sägas att det är min man som lagar maten hemma i vanliga fall. Utan honom blir jag lite … handfallen.
Men i augusti, då blir det bättre! Då har vi en gemensam semestervecka. Då ska familjen umgås på riktigt och åka på charter för första gången.
Jag skippade dock att boka all inclusive. För hur svårt kan det egentligen vara att fixa maten själv?