Jag har alltid varit en planerande typ. Haft svårt att vara i nuet, alltid huvudet nån annanstans, i någon lösning på något viktigt, något längre bort. Jag har jobbat med långsiktiga strategier och mål som ska uppfyllas med träget arbete.
Sen blev jag sjuk och allt förändrades.
Jag vet för lite om framtiden nu för att det ska vara lönt att planera något. Det mesta är utanför min kontroll. Allt kan ändras snabbt. Således har livet blivit idag och de närmaste dagarna.
Det är inte helt fel. Jag är på många sätt lyckligare nu än förut. Underligt, eller hur?
Inom lyckoforskningen brukar lycka definieras dels som livstillfredsställelse, det vill säga hur nöjda vi är med våra liv, dels som emotionellt välbefinnande, alltså hur bra vi mår känslomässigt. Balansen mellan positiva och negativa känslor.
Det finns förstås flera saker som bidrar till lycka. Yttre faktorer är allt runtomkring som påverkar våra livsvillkor. Att ha en ekonomi som gör att man inte ständigt behöver oroa sig för det få ihop det. Att ha något meningsfullt att göra. Att själv kunna styra över sin tillvaro. Att inte känna sig ensam. Forskning visar att det är lättare att känna lycka om man lever i ett välfungerande samhälle och har ett jobb att gå till som man inte hatar. Att ha en aktiv fritid är också centralt. Personer som motionerar och umgås med vänner regelbundet är generellt lyckligare.
De inre faktorerna väger dock oftast tyngre än de yttre, åtminstone i länder som Sverige där de flesta har en grundtrygghet. Med inre faktorer menas det psykologiska, exempelvis hur vi uppfattar världen, hur vi hanterar motgångar och om vi fokuserar på det positiva eller negativa i livet.
Här tror jag nyckeln finns, i alla fall för mig. För är det något jag har lärt mig är det att fokusera på det positiva. Att börja se det. Jag strävar inte längre mot något långt i framtiden, utan har börjat uppskatta de små sakerna som faktiskt gör mig lycklig.
En bra hårdag. En utflykt en sommardag. Fina samtal med alla vänner som slutit upp på ett otroligt sätt. Att ligga i soffan med huvudet i min mans knä och se en bra serie. Att äta familjemiddag. Nybakat bröd. En helg på annan ort med den jag älskar. Att få skratta så jag gråter. Att omge mig med vackra saker (jo, så ytlig får man vara): fina blommor, örhängen från min favoritdesigner, en ny klänning, en formskön vas.
Jag kan njuta av en promenad i solen på ett helt annat sätt än tidigare. Jag hinner reflektera över allt som jag faktiskt har, all kärlek som omger mig, min familj, mitt liv.
Att tvingas stanna upp i livet har gjort mig gott på många sätt, trots alla besvär som sjukdomen innebär. "Vi har bara nu", brukar min man säga. Tänk att kunna leva så. Att varje dag räknas.
I Japan, livsvisdomarnas förlovade land, finns uttrycket "Shikata ga nai". Det betyder ungefär "Det kan inte hjälpas". Alltså, släpp det du inte kan förändra. Det är okej att vissa saker är utom din kontroll. Låt det vara, och fokusera på det du kan påverka.
Så kanske behöver jag inte lösa all världens problem. Kanske behöver jag inte ha en utförlig plan för framtiden. Kanske kan jag bara vara här och nu, och skapa bra stunder i det lilla.
Förresten, vi har skaffat katter. Det är inte något som legat högt på min lista, men däremot på dotterns. Och att se andra glada är en del av grejen. Dessutom är de rätt fina, de där små liven. Kanske blir de ett nytt litet lyckopiller?