Något som inte kändes lika ljust och vänligt var klimatforskarna i FN:s panel IPCC:s senaste rapport som lades fram under förra veckan.
De skräder inte på något sätt orden i sin glasklara analys: Vi människor har genom vårt ohållbara sätt att leva och förbruka energi skapat en kommande klimatkris som är ett hot mot vår värld och hela vår fortsatta existens. Målet med max 1,5 grader är i princip kört då vi redan värmt upp planeten med 1,1 grad. Vi ser konsekvenserna i form av extrema värmeböljor, torka och skogsbränder. På andra håll översvämningar och hela länder som försvinner under havsytan när polarisarna smälter. Forskarnas ord går inte heller att missförstå, omtolka eller hitta på egna versioner av: ”Vi måste agera nu för att förhindra än mer katastrofala följder för våra efterkommande generationer”.
En ny dag gryr, en ny årstid är på ingång. Snart kommer fröna som jag planterat att gro och bli till små skira plantor. De sträcker sig mot solen och allt det där läskiga och hotande känns så avlägset? Snart kan jag sitta ut på trappan och dricka morgonkaffet, barnen skrattar och stojar och cyklar till skolan. Himlen är blå och det droppar från taket och det går inte att förstå att saker som vi tar för givet kommer att tas ifrån oss, och vem orkar ens tänka på det? Vi måste agera nu säger mig ingenting för jag förstår inte vad jag kan göra för att förhindra en omfattande global katastrof som vi gemensamt stirrar i vitögat men ändå inte uppfattar. Vi är som den där myten om grodan som sitter i en långsamt kokande kastrull och njuter av värmen, medan den långsamt kokar till döds.
”Vi måste agera nu” uppmanar klimatforskarna, bönar de som förstår och orkat ta in vad som händer, skriker desperat klimataktivisterna. Det går tydligen fortfarande att halvera utsläppen till 2030 genom att ställa om allt, från industri och byggsektor till jordbruk. Men precis med andra saker som sägs vara viktiga verkar det oerhört otydligt vem som ska göra vad och hur vi ska kunna göra gemensam sak i det som behöver göras? I Alaska öppnas nya oljefält efter klartecken från USA:s president, den oljan förväntas skapa utsläpp motsvarande två miljoner personbilar. I Europa ges klartecken till nya kolgruvor, för vad är väl mänsklighetens fortsatta existens i framtiden i relation till nya arbetstillfällen och tryggad energitillgång i nutid?
Dåtiden, nutiden, framtiden. Vi människor kan röra oss tankemässigt genom tidsepoker, vi kan sörja sådant som gått förlorat och vi kan oroa oss för sådant som komma skall. Men vi är också bra på att sticka huvudet i sanden. När jag föreställer mig som en gammal tant med ett barnbarn, eller barnbarnsbarn i mina armar så är visionen att sitta i skuggan av en grönskande björk, höra Tornseglarna sjunga om sommar, känna doften av försommarens syren och med tillförsikt veta att allt kommer att ordna sig.
Men sanningen är att både jag, och ni vet att det inte kommer att vara på det sättet. Skogarna brinner, arter försvinner. Korallreven dör i våra förgiftade hav och miljarder människor kommer att vara på flykt för sin överlevnad.
Jag blundar en stund till och hoppas på det bästa, vet inte vad jag annars ska göra en stilla och vacker vårmorgon i mars månad år 2023.