Jag har tänkt mycket på det där, hur vi ska se på oss själva och andra när det gäller vem som bidrar och inte. Om jag går till mig själv så föddes jag en gång på 70-talet. Jag bidrog inte alls mina första år i livet, jag var snarare en belastning, jag bara existerade, åt, sov och behövde nya blöjor hela tiden. Utan att jag själv kunde reflektera över något alls så fick jag en massa saker utan att ge något tillbaka. Föräldrar som tog hand om mig, mat på bordet och en vacker höstdag fick jag gå till en skola där jag sedan tillbringade åratal utan att någonsin tänka på hur det egentligen kunde bli så.
Jag tänker på alla oss som jobbat och slitit, som bidragit på olika sätt och sedan drabbats av sjukdom, olycka och kriser. Brutna ben, cancer, utmattning, bilolyckor. Hur livet plötsligt vänder för många av oss. Vi blir sjuka korta stunder, ibland långa stunder och när vi ringer efter hjälp så kommer det en ambulans och människor som vet hur de ska hjälpa oss. Vi kanske blir inlagda på sjukhus, syrgasen tar inte slut, sjukvårdspersonalen kämpar för att vi ska få överleva, slippa lida, bli bättre och i bästa fall helt friska igen.
Vi tar så mycket för givet.
Jag tänker på den där sjukvårdspersonalen, på läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, som kommer från alla delar av världen. Som bidrar till att samhället går runt. Men som ibland också är de som drabbas av brutna ben, cancer, utmattning, bilolyckor. Jag tänker på hur svårt det är att mäta en människas värde i produktivitet, är jag mindre värd när jag inte orkar, kan eller förmår att bidra? Vad blir i sådana fall konsekvensen? När jag har levt ett helt liv, vem ska då ge domen om huruvida jag mest varit en belastning eller om jag bidragit tillräckligt? För de fattigpensionärer (mest kvinnor) som städat, tvättat, tagit hand om barn verkar svaret är givet. Du bidrog inte på rätt sätt. Åtminstone inte om pengar på kontot är konsekvensen som ska mäta människor liv.
Jag tror att det jag vill säga är att om en människa levt ett helt liv, så finns det ingen som inte under delar av det livet varit en belastning för andra, om vi nu ska se det på Ulfs sätt. Jag tänker snarare att vi behöver göra det tillsammans. När du inte kan så kan jag, när jag inte kan så kan du. En människa är ingen ö men tillsammans kan vi flytta berg.