Fritidsledarna öppnade upp en trappa som jag än idag funderar över varför den hölls gömd. Öppningen gjorde att det blev ett flöde av människor, som rörde sig mellan badhuset och de andra lokalerna i den stora byggnaden som bland annat innehöll idrottshall och omklädningsrum. Det var människor från stan på plats på detta badhusdisco, jag mötte dem i den okända trappan och kände igen dem från skolkatalogen och det kändes stort, för stadsfolk var vi sannerligen inte bortskämda med i Byske.
En gång per år gick den av stapeln, den stora innebandycupen på kvällstid. Anderstorpskolan öppnade upp sina lokaler och det var folk överallt, precis överallt. Vi hade fått skjuts in till stan och några timmar senare skulle vi bli hämtade, men innan dess skulle vi titta på människor, spela innebandy och fylla vår nöjeskvot till max. Alla var där, för var man inte där så missade man allt. En kväll som denna levde man på länge.
Etage öppnade upp sina portar för oss som var yngre och inte myndiga. Kanske var det en gång i månaden, kanske var det mer sällan. Det var trängsel utanför och nära stod vi människor som vi bara kände igen från skolkatalogen. Det var hejhej och det var stoj och det var stim. En diskjockey stod längst ner och spelade skivor som han plockade ur en plastback som stod bakom honom och alla våningarna ovanför fylldes av händelser som det berättas om än idag.
Idag är hon sexton år och den värld som hon lever i är långt ifrån den värld som jag hade när jag var sexton. Världen har varit stängd för oss båda ett tag, nu öppnar den upp och öppnar upp för henne och de andra som har allt roligt framför sig. Det är kulturhus vågar mer än vi någonsin trott eller anat, det är nya bostäder överallt och det är spännande vägar som leder in på nya spår.
Det finns en känsla just nu av att världen är här, just här på denna allt större plats och att människorna är betydligt fler än vad som tidigare rymdes i en tummad skolkatalog. Den lilla värld som jag växte upp i är borta, för idag är ett tonårsliv här så mycket större än vad det än gång var.
Idag är badhusdiscot utbytt mot en världsartist och Skellefteå har blivit en plats som man vill stanna kvar på. Det är inte längre en plats som man vill lämna, för varför ska man dra härifrån när Zara vill komma hit?