”En genomskinlig hink med grisfötter”

Jag började må illa i Ostvik. Det var väldigt varmt i bilen, trots att det var kallt ute. Det var stress i luften och mammas parfym fick mig att vilja kräkas och så blev också fallet innan vi kom fram till julfirandet på Lingonstigen.

” Idag är det julafton och just känslan av kärlek, lugn och ro är något som jag vill ge mina egna barn en dag som denna”.

” Idag är det julafton och just känslan av kärlek, lugn och ro är något som jag vill ge mina egna barn en dag som denna”.

Foto: Privat

Krönika2021-12-23 18:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det var kusiner, mostrar och morbröder överallt. I det lilla gröna köket hos mormor och morfar plockades det fram och skars upp och lades på stora och små fat. På arbetsbänken dukades det upp en stor julbuffé och det var det ena och det andra och ingen behövde sakna något. Idag inser jag att det så låg mycket tid, planering och kärlek bakom varje litet fat med patéer och burkar med sill.

Varje år bar min pappa högaktningsfullt in en genomskinlig hink med grisfötter och varje år så bestämde jag mig för att det där skulle jag aldrig äta. Idag vill jag inte heller äta grisfötter, men jag kan sakna erbjudandet som jag alltid tackade nej till.

Det var dukat framför öppna spisen och varje år berättade mormor om den gången som min lillasyster klättrade in i den och försvann. Idag förstår jag att berättelsen spetsades lite för varje gång den berättades, men då såg jag framför mig en lillasyster som nästan nått skorstenen inifrån.

Vi drack julmust ur små, små glas med tomtar på. Idag skulle mina barn titta fundersamt på mig om de blev serverade julmust ur något liknande. En enda nutida klunk julmust och sedan hade det varit slut dricka i det yttepyttiga glaset. Men där satt vi, sippandes och sparandes på den bruna drycken, helt ovetande om en framtid då enochenhalvlitersflaskor skulle vara en norm och en självklarhet.

I teverummet slogs teven på när det var Kalle och då var det underförstått att det ville alla barnen se. Det ville aldrig jag, så det var en evighetslång väntan på att den tråkiga timmen skulle ta slut. Men slut blev det alltid och då var det julklappsutdelning i finrummet och det minns jag som ett kärleksfyllt kaos med papper och paket överallt.

Vi åkte alltid hem efter det och den stunden som då infann sig på Bankgatan 10 var min barndoms finaste stunder. Pappa spelade Håkan Hagegårds julskiva och vi satt i de röda Chesterfieldsofforna och all stress som funnits i ett blomsterhandlarhem veckorna innan jul var som bortblåst. Kvar var bara kärlek, lugn och ro och en familj i ett finrum som användes alltför sällan.

Idag är det julafton och just känslan av kärlek, lugn och ro är något som jag vill ge mina egna barn en dag som denna. Men jag kommer även bjuda dem på ett minimalt julbord, massor av julmust och en doft som inte får dem att vilja kräkas.