Det var ju sannerligen bekvämt att tillbringa dagarna framför zoom med kaffekoppen nära till hands och katterna liggandes på magen, dessutom är det inte gratis med hotellnätter och att inta föda utanför hemmets väggar.
Motståndet fick bearbetas och omarbetades så småningom till en spirande förtjusning och nyfikenhet, så veckan efter barnens sportlov styrde jag och en nyvunnen vänskap kosan mot bussen och åkte till Umeå universitet. Bussresan gick snabbare än jag mindes det och samtalet om ditten och datten gjorde timmarna till en underhållande tid.
Vi skulle tillbringa dagarna i beteendevetarhuset, samma hus där jag studerat psykologi i en herrans massa timmar för många, många år sedan och i det huset hade tiden stannat! Föreläsningssalarna var desamma, det vansinniga schackrutiga golvet som vid min tid var nytt fanns kvar, dock slitet men lika hypnotiserande och någon white board fanns fortfarande inte. Vi studenter tog plats vid bänkarna, kritorna gnisslade mot den gröna tavlan och luften stod still.
Under rasten insöps enorma mängder kaffe. Minimigränsen för kortbetalning nåddes inte upp för en liten kopp kaffe och snålheten gjorde att halvliterskopparna tömdes, trots risken för påträngande toalettbesök och under rasten svepte nostalgin över mig.
Jag kände mig som för 20 år sedan och jag fnissade förtjust för mig själv. Men, när jag tittade mig omkring slog tanken mig: ”När började barn egentligen få studera på universitet?”
Människorna omkring oss gamlingar var så unga! Det satt, de som i mina ögon såg ut som barn, vid borden och diskuterade psykologiska teorier och metoder. Psykologistudenter. Psykologistudenter som såg ut som barn! I min vildaste fantasi har jag inte velat inse att jag numera förmodligen är en riktigt gammal tant som försöker passa in som student.
På hotellrummet packade jag upp min necessär. Det är samma märke på min ansiktskräm som för 20 år sedan, men texten är inte densamma. När jag var student på samma plats för 20 år sedan, lovade min kräm att motverka fet och oren hud – nu är den för mogen hud och lovar mig att förmildra rynkor och tunna linjer. I spegeln ser jag inte den jag var, jag passerar inte som nybliven student, men jag har fortfarande mycket att lära och det ser jag och mitt mognare jag fram emot.