Sovrummet förvandlades till ett ganska trångt kontor med extraskärm, sprängfylld bokhylla och travar med smutsiga kaffekoppar. Ensamheten var påtaglig och i takt med att vinter förvandlades till vår blev relationen med katterna en nästintill livsuppehållande åtgärd.
Det tog inte många minuter efter att huset tömts på stimmiga barn och en arbetsplatsförlagd make som tassandet på golvet hördes och två kurriga kompisar tog plats i sängen bakom mitt skrivbord. Där låg de och gäspade i kapp bland travar av litteratur och avhandlingar, medan jag febrilt knattrade på tangentbordet.
Som jag avundats dessa lurvbollar emellanåt. Katter tar dagen som den kommer, de lever i nuet och verkar till synes inte kunna bry sig mindre om deadlines och zoommöten. Äter när de känner för det gör de också, men finns det inte mat i matskålarna gör de sig hörda oavsett om matte sitter i möte eller ej.
Maken undrar om det har snurrat om för mig mer än vanligt. Du pratar mer med katterna än du pratar med människor, muttrar han och går ut till sitt älskade vedförråd för att stapla om veden för tusende gången. Och, visst kan det vara så, men de är så goda lyssnare de där djuren. De vet allt om livets vedermödor och de tittar så fint på mig med sina vackra ögon. Lättmutade är de också. Ge dem en prima påse blötfoder och de älskar dig för livet, eller för stunden i alla fall. När påsen är slut, så är uppmärksamheten slut och kurrandet avslutas. Jag är lättlurad och suktar efter deras kärlek, så en ostfylld knaperpuff finns ofta till hands.
Mitt engagemang har burit frukt. I dagsläget är framför allt herr Katt så präglad av min röst att jag bara behöver sticka ut näsan och väsa ”kss, kss, kss, komsi, komsi, Torsten”, så ser jag honom på långt håll galopperandes mot mig. När jag lyfter upp honom slickar han mig så fint på kinden och vi dansar tillsammans i köket. ”Det är du som är meningen med livet, helt givet att du är” sjunger jag och hämtar ännu en knaperpuff att muta med.
Sista inlämningsuppgiften är inskickad. I morgon får barnen sommarlov, vilket innebär att mitt fokus kommer att skifta från pälsklädda fyrbenta kompisar till ett mer mänskligt umgänge. Det blir bra. Barnen må vara mutbara med glass och vattenmelon, men de kommunicerar med mig även utan födointag och ensamheten inom hemmets fyra väggar kommer att lysa med sin frånvaro.